Jag vill gråta tills jag dör men det hjälper inte någon. Gråten är bara ett förnedrande sätt att visa omtanke. Då blottas allt för många känslor på en och samma gång.

Men vad ska jag göra när mitt hjärta läcker?
Om det har spruckit någonstans på vägen?
Jag får klistra ihop det igen, vara tyst och låtsas som att livet leker.

Omgivningen noterar inget särskilt. Alla jäktar omkring och köper paljettkjolar.
Jag är den mörka skuggan som går i släptåg.

Jag köpte själv en likadan glammig kjol. Förväntade mig att det kunde ge livet en vändpunkt. Vändpunkten inväntar jag fortfarande men den infinner sig aldrig.

Gråten börjar tränga sig fram genom fransarna. Påminner mig om det spruckna hjärtat och min fula paljettkjol. Jag kommer alltid vara död inför dina ögon och hon har övertagit min plats.