Chinook låg till hälften dold i det höga blåbärsriset. Hon låg med huvudet vilande mellan framtassarna medan hon avundsjukt bligade med stora bruna ögon på husses och mattes väldoftande skinksmörgåsar. Hon visste att mackorna inte var till henne, men frestelsen var stor, nästan alltför stor, att plötsligt resa sig och sluka läckerheterna. Istället fick hon titta på när hennes medvandrare begärligt sköljde ner tuggorna med kaffe.

   Chinooks allra bästa vänner, ja egentligen hela hennes värld, var en man och en kvinna nära pensionsåldern. Båda klädda i vandrarkläder och kängor från traktens stolthet, Lundhags i Järpen.

    De satt på en omkullfallen björk med sittunderlag under baken och Matskålsängarna framför fötterna. Nu, en vecka in i oktober, skiftade ängarna i olika gula och bruna nyanser. Det var bara de låga enbuskarna som stod utslängda lite här och där som erbjöd grönska. Den omgivande björkskogen brann i gult, orange och rött.

   Kontrasten var stor i jämförelse med deras senaste vandring till samma plats i mitten av juli. Då var ängen full av allehanda blomster i palettens alla färger. Nu var färgskalan nertonad. Hösten var kommen. Ja snart även vintern. Tyvärr!

   På himlen seglade allt tjockare Cumulus som hade mer bråttom nu än vid vandringens start nere i Vålådalen. I väster tätnade och mörknade molnen, men för tillfället lyckades solen bryta igenom med värmande strålar i den annars smått kyliga luften.

   ”Tycker du vi ska fortsätta?” sa Ann vänd till den unga svarta Newfoundlandstiken med den vackra vita haklappen.

   Hunden lyfte på huvudet och viftade lite svagt på sin lurviga svans.

   ”Det ser oroväckande ut där borta över norska fjällen”, fortsatte hon.

   ”Jag vet”, svarade Kjell, ”men vi är ju redan halvvägs till Blanktjärnarna. Du ville ju dit en gång till i år.”

   ”Visst, men…”

   ”Vi prövar. Blir det värre får vi vända. Vi hittar ju i alla fall i de här trakterna.”

När provianten åter var nerpackad i ryggsäckarna klev sällskapet ner på ängen ifrån sin upphöjda fikaplats på kullen.

   Chinook började gå hemåt, medan hennes vänner gick åt andra hållet. Motvilligt vände hon om då husse ropade på henne. Det verkade som om hon inte ville gå längre västerut.

   De följde den smala ringlande Matskålsbäcken över ängarna, in i tall- och björkskogen. Det var lättgånget innan leden kom in i mer kuperad terräng utmed en bergskant, med myrmark på deras högra sida. Där var det stenigt. Det gällde att placera kängorna rätt för att inte stuka någon fot.

En dov knarrande röst hördes utifrån myren. Alla tre såg korpen samtidigt. Fågeln satt i toppen på en gles tall. Den svarta silhuetten avtecknade sig tydligt mot den nu kompakta grå molnskärmen i väster.

   Den lyfte och seglade på breda vingar mot dem. Korpen växte i storlek ju närmare den kom. Den sänkte sin flykt samtidigt som den lät allt mer. Ett konstant flöde av hes mörk basröst kom ur dess bröst när den på låg höjd korsade deras färdväg. Där stannade korpen med en cirkelrörelse, en snabb uppstigning mot himlen och en störtdykning innan den ljudligt drog sig tillbaka till sin utkiksplats i tallen.

   Alla tre var tagna av uppvisningen. Den var mycket ståtlig. Så nära en korp, i det vilda, hade ingen av dem varit tidigare. Chinook var nog mest bara förvirrad.

   ”Korpen säger att vi ska vända. Något farligt finns där framme.” Det var Ann som först tog till orda.

   ”Jag vet”, sa Kjell, ”men vi är ju bara en halvtimme från målet. Indianen i mig håller med, men vi är ju så nära.”

   Chinook hade redan fattat sitt beslut. Hon var redan på väg hemåt. Denna gång var hon svårövertalad. Ytterst motvilligt vände hon om och följde sina vänner som, trots korpens varning, fortsatte vandringen.

   Tiken hade inget val. Det var bara att hänga med. Normalt gick hon alltid före, ivrig att upptäcka nya saker. Nu gick hon sist i ledet, med sänkt svans.

   Himlen var nu ännu mörkare i väster, men på dem lyste för tillfället några vilsna solstrålar.

   ”Vi fortsätter. Vi hittar ju även om det blir busväder”, sa Kjell. Inom honom skrek indianen, ”Vänd!”

   ”Jag gillar det inte”, tyckte Ann. ”Har aldrig tidigare trotsat ett så tydligt tecken.”

Blanktjärnarna tog emot dem med sitt blågröna vatten. En märklig plats mitt i den jämtländska fjällvärlden. Vattnet fick sin färg av den blå leran på dess botten. I solsken kunde tjärnarna lika gärna uppfattas som turkosfärgade laguner i tropikerna, om det inte vore för de snöklädda fjälltopparna i bakgrunden. Denna dag var färglystern blekare, ja nästan grå.

   Innan matsäcken var uppackad, med blåbärssoppa denna gång, kom de första tunga blöta snöflingorna.

   ”Vad var det jag sa?” sa Ann. ”Vi skulle ha lyssnat på korpen.”

   ”Du har rätt … som oftast”, erkände Kjell motvilligt.

   Matsäcken intogs med raketfart. Soppan späddes ut av ett allt intensivare snöglopp.

   Blanktjärnarna var sig inte alls lika. De var annars några av många pärlor i fjällvärlden som var ett måste att besöka en eller ett par gånger om året. Det gjorde det sedan lättare att genomlida den alltför långa mörka årstiden.

Rasten blev kort. De beslöt att ta den något genare hemvägen, huvudsakligen genom skogsterräng. Det skulle också lindra snöfallets intensitet, då träden skulle skydda dem något. Trots detta var sikten dålig. Allting blev blött. De speciellt utprovade vandrarkläderna stod inte emot lappvantarna som hela tiden bombarderade dem. Kylan kröp in på kroppen. Inte ens extratröjan som Kjell erbjöd sin fru lyckades hålla hennes temperatur uppe.  Hon huttrade och kände sig allt stelare och otympligare ju längre tiden led.

   Den enda som inte tycktes må illa var Chinook som skiftade från svart, till svart-vit, till vit, innan hon skakade av sig blötsnön och startade en ny process från svart till vit igen. Den långa tjocka pälsen hängde i blöta toviga testar under buken, på benen och allra tydligast på svansen. Men detta bekom henne inte. Hunden älskade vatten. Hon brukade orädd hoppa ner i vartenda vattendrag som kom i hennes väg, vare sig det var forsande eller stillastående.

Ett tag, alldeles innan de nått högsta punkten där vandringsleden sedan övergick i långsam nerfart mot Vålån, var läget kritiskt. De blöta kläderna kylde effektivt ner alla leder som måste fungera för att kunna hålla balansen bland stenar och rötter som nu var förrädiskt hala i snömodden. Sikten var dålig i det allt tätare snögloppet. Den gick stundtals ner till bara några meter. Ann hade faktiskt problem med att följa den gröna ryggsäcken framför henne. Det var inte bara på grund av snön. Nej, det rann tårar som grumlade hennes syn. Tårar inför hopplösheten och risken att de kanske var vilse. Hon hoppades att Kjell inte skulle se dem. Han hade i sin tur svårt att se hundens rygg framför sig, speciellt då den var i det vita stadiet. Därför beordrade han henne att gå bakom dem.

   När de kom ut på en av myrarna blev det genast svårare att följa leden. Här var det bara kryssen som markerade och de stod allt för långt från varandra. Dessutom hade det börjat skymma. Den redan tidigare mörka dagen hade börjat övergå i kväll. Blötsnön var decimeterdjup och dolde effektivt stigen. Kjell tvekade på ett ställe. Höger? Eller rakt fram? Han blev för ett ögonblick fundersam men valde rakt fram då han tyckte sig kunna skönja spångar under snön. Ann följde huttrande efter, men det gjorde inte Chinook. Hon satte sig ner på baken och gav ett kort skall. Hon vägrade att komma på husses order. Mattes hjälpte inte heller. Demonstrativt reste hon sig och gick några meter till höger istället, stannade och skällde. Proceduren upprepades en gång till. Hon ville absolut ta en annan väg. En väg som luktade vandrare.

   Det var bara att svälja förtreten och låta henne återigen gå först. Hon tycktes hitta trots att hon aldrig tidigare gått denna led. Hennes väderkorn fungerade som den perfekta guiden. Cirka var tionde meter vände hon på huvudet för att kolla att husse och matte var med. Det syntes att hon trivdes med rollen som vägledare.

Nere vid Vålån gick Chinook stolt, utan rädsla, över den smala gungande hängbron. Utan koppel för första gången. Siktet var inställt på bilen en bit längre fram. Nu hade hon inte tid med några utsvävningar. Annars hade säkert ett dopp i det kalla strömmande vattnet hägrat för henne.

Med hunden på det kåpförsedda flaket klev de in i bilen. Då kom reaktionen som en mycket tung trötthet och värk i kroppen av allt halkande bland ojämnheter i snön. Sedan kom ilskan. Ilskan över att ha varit så infernaliskt dum att de inte lyssnat på korpens tydliga varning, ”Vänd om! Oväder på gång!”

   De lovade varandra sittande i tryggheten i Chevan, hand i hand, att aldrig mer nonchalera en sådan tydlig signal från naturen och dess invånare.

Trygghet ja? Nu gällde det att helskinnad halka hem på sommardäck utför fjällets vindlande vägar. Utanför den immiga vindrutan snöade det fortfarande mycket kraftigt.

   När tändningsnyckeln vreds om och belysningen tändes på instrumentbrädan visade klockan 18.44. Deras vandring hade blivit mycket mer tidskrävande än planerat, men framförallt jobbigare och blötare. Dessutom hade den gett dem en läxa. Lyssna alltid på naturen och djuren!     

© Kjell Åhsberg