Ibland blir jag avundsjuk på den som glider

genom livet utan några andra intressen

än att bara roa sig och bli underhållen.

Tänk …

Att få slippa ligga vaken om natten

och fundera på formuleringar till den

senaste dikten eller novellen.

Att slippa kolla TV-nyheter, Agenda,

dokumentärer och diskussioner.

Att slippa läsa tidningens ledare,

insändare, kultur- och debattartiklar.

Att skippa läsandet av fackböcker och

den senast diskuterade skönlitteraturen.

Att inte behöva stångas med stavning,

synonymer, metaforer, meningsbyggnad,

styckeindelning och finna bästa rubriken.

Att få vara okunnig om olika diktformer.

Tänk …

Att kunna strunta i samhällsengagemang,

politik, religion och rättvisefrågor.

Att slippa skriva färdigt debattartikeln

eller insändaren till tidningen.

Att släppa tankarna på utgivning och

lägga manusen i glömskans hög.

Det skulle vara befriande att slippa vara

engagerad, påläst, kunnig, ivrig att

inhämta nya kunskaper och slippa

lära sig behärska andra skrivargenrer.

Tänk …

Att istället ha en massa TV-kanaler,

få sjunka ner i favoritfåtöljen

och bli underhållen.

Att få somna med ekande tomt huvud.

Inga idéer, inga måsten,

inga krav och förväntningar.

Men …

Hur länge skulle jag stå ut?

Jag skulle bli nervös, irriterad, rastlös.

Livet skulle bli tomt och meningslöst.

Jag skulle säkert gå upp i vikt,

bli ointressant, trög, tråkig.

Mina vänner skulle tappa intresse

och förtroende för mig.

Sysslolösheten skulle knäcka mig.

Förmodligen inom några få år.

Jag skulle dö i förtid.

Olycklig!

Alltså …

Hur var det nu med debattartikeln,

novellen till tävlingen och

genomgången av romanmanuset?

Den olästa bokhögen väntar, t.ex.

om extremismens utbredning,

Rysslands nya aggressiva stil,

svensk svårstyrd politik och

nyutgåvor av novellsamlingar.

Inte att förglömma Tranströmer

och andra skickliga ordvrängare.

Jag måste ju lära mig lite om

diktandets konst också.

Så jag sover nog dåligt även

kommande natt och

nätterna därefter.

Men …

Det skulle inte fungera utan naturen

som rensande och livgivande ventil

© Kjell Åhsberg