På oss så finns det inga bilder och inga offentliga bevis på kärleksyttringar. Sådant är jävligt vidrigt ändå. För varken dig eller mig krävdes det någonting sådant. För ens nu förstår jag hur sargad du var på insidan och att jag mest blev ett tröstpris, men det var ändå någonting fint jag upplevde med dig; tumlande, omfamnande i fuktigt gräs efter en kort introducering. Kan aldrig förstå vad du såg i mig då jag antagligen var för nykter och medveten kring mitt fula jag och omvärlden. Men din självdestruktivitet och din onyktra kärlek flödade ut över mig och jag sade inte emot. Du bodde inte allt för långt ifrån Hultsfred och jag fick fjärilar i magen. Mot kvällen försvann vi båda för att hitta varandra dagen efter på Facebook. Jag var i extas över att få leva. En knagglig konversation tog sin början och några veckor senare träffades vi igen. Men jag anade redan tidigt att allting var för bra för att vara sant. Jag kände dig aldrig egentligen och frågade aldrig. På Kalmar central fanns det bara våra kroppar och våra irrande sinnen i en omfamning jag någonstans önskade skulle vara för evigt men som jag kände redan då att det här kommer aldrig sluta bra. Vi tog bussen hem till dig, kramades och kysstes. Men overklighetskänslorna låg kvar. Vi var båda två endast djuriska kroppar. Kanske försökte vi, men vi förblev endast djuriska kroppar. Så kom den tidiga sommarens morgonljus, genom källarfönstren. Kände mig lycklig för stunden, men fruktade för morgondagen. Jag tror jag älskade dig och ville säga det så många gånger, trots att allting var så obehagligt gnagande surrealistiskt, tvivelaktigt. Jag tror jag älskade dig.
Så följde du mig till busshållplatsen och jag åkte hem. Jag försökte vara stark och medveten om att det var för bra för att vara sant och alltid frukta det värsta. Jag brydde mig verkligen inte om någonting annat än vetskapen om att du på fullaste allvar älskade mig. Jobbade tidiga morgnar hela sommaren och det tog på psyket. Jag ringde dig två-tre gånger fram tills den gången då du gråtande lade på. Det var inte mitt fel, det vet jag men jag önskar fram tills idag att jag redan då hade haft rätt ord till att få dig att må bra igen. Men förgäves, det pep till och samtalet var brutet. Var tvungen att göra mig själv känslokall då jag arbetade annars hade det aldrig gått. Som städare efter turister, vilket kanske säger för mycket. Morgonpassens dagar gick segt förbi tills den dag då jag återigen satt på tåget till dig. Med oerhört mycket kyligare sinnelag, for jag hem till dig. Vi möttes upp vid busshållplatsen, kramades länge och hårt. Det kändes inte äkta. Så gick vi hem till dig, fick prata med dina föräldrar medans du åt och sedan gick vi ner för den branta trappan till ditt rum. I ditt röda rum älskade vi, men ingen kom. Jag vet inte om det krävs av en människa att må bra för att nå klimax. Försökte lätta upp stämningen med helt fel ord. Jag såg att du inte mådde särskilt bra, vilket inte jag heller gjorde. Vi lade oss återigen i din säng och somnade. Vilket jag önskar vi aldrig hade gjort. På morgonen fick du en ångestattack och jag blev helt mållös, klappade dig på ryggen i ett tafatt pinsamt försök till att lugna ner dig, men förgäves. Du berättade att du mådde dåligt, att du villa skära dig själv... Jag är en horribel människa när jag är trött. Från och med där gick allting utför, då jag fortfarande i halvsömn föll bakåt för att somna om. En stund senare vaknar jag till att du sitter och huttrar. Blod överallt och jag ryggade tillbaka inombords. Längs med din underarm var färska sår och återigen gjorde jag ett tafatt sömndrucket försök till att förstå situationen, då jag aldrig hade sett någonting liknande innan.
- Alltså... Vad är det du har skurit dig med? (JAG SKÄMS)
- Nej bry dig inte om det.
Du berättade att du helst skulle vilja ha din vän vid din sida, jag förstod det, var rentav tacksam för det, då jag inte hade en aning om hur jag skulle reagera på det här. Tänkte kallsinnigt att jag då kunde fara till en annan vän som bodde i närheten. Från och med där förflöt allting kyligt. Kallprat, rökpromenad och frosseri i skräp.

Vad i helvete hade jag nyss gjort.

Fan, fan, fan...