Plötsligt vaknar jag i min barndoms rena kropp;
Tunn, len, fragil och varm.

Lyfter täcket och stiger upp.

Kylan på golvet kryper upp i mina fötter,
skickar skakningar genom kroppen
när jag famlar genom mörkret
ner för den knarrande trappan.

Vad som helst kan döda mig nu.

Jag gnuggar mina trötta ögon,
väcker mina tunga ögonlock
i samma stund som jag kommer ner
och ser att nedervåningen inte är sig lik.

I det huset hade vi en långsmal hall,
mellan ytterhallen och köket.
Dit kom man från trappan,
om man kom från övervåningen.
När jag var liten tyckte jag att hallen var väldigt lång.

Det är i det huset jag befinner mig.

Nu är den ännu längre än den var när jag var barn.
Nu finns det inget slut på den.

Jag finner mig plötsligt i en lång och mörk korridor.
Men jag lämnade väl aldrig huset?

Längs sidorna ser jag mörkbruna trädörrar.
Klassiskt ådrade dörrar med guldskimrande handtag.
Jag känner på några handtag, men alla dörrar tycks vara låsta.

När jag tittar bakåt är där också en lång korridor,
utan slut.

Trappan, ytterhallen och köket. Allt är borta.
Någonting rumlar längre bort i korridoren.
Det mullrar, som om det vore ett åskmoln.

Det är smutsen; ett rullande klot av jord och lera.
Det rullar rakt mot mig och sväller.
Ökar i volym.

Hjärtslag... hårt och snabbt.

Jag måste springa.
Jag är livrädd.
Jag springer.
Jag är livrädd.
Korridoren tar aldrig slut.
Jag springer fortare än någonsin förut.
Jag är livrädd.
Hjärtslagen slår sönder min kropp.

Plötsligt förvandlas jag till en nål.
Tunn, len, fragil och kall.
Men jag kan fortfarande springa,
även om smutsen bakom mig
närmar sig som en löpeld
och vittnar om en säker död.

Sedan slukas jag, samtidigt som jag vaknar
i mitt vuxenlivs förorenade kropp;
Tjock, sträv, förhårdnad och sval.

Lyfter täcket och stiger upp.