Jag har varit så ensam
att klockorna stannat av rädsla.
Jag har känt mig så övergiven att
ödehuset på tomten bredvid varit
det centrala
i
byn

Timglasets korn slutade falla,
nålen som föll mot golvet ekade i mitt
tomma hjärta.

Jag har tänt lampor i mitt vardagsrum
för att känna närheten av skuggor.
Dansat i vinden och känt den
smeka mig lätt.
Pratat med Taube vid Bommen för att
veta att där finns någon.
Gråtit
ensamma
tårar

Jag har varit så ensam att
orden suddats ut.
Att känslorna av att bara vara exploderar,
jag har varit så ensam att jag fått tigga mig
till hundarna, men vänts ryggen åt.
Jag har varit så ensam att
min spegelbild suddats ut.