när man möter någon som fyller upp all saknad och gör stegen lättare på ensamhetens väg där man vandrade ensam rädd och ledsen hungrig och

frusen det förflutnas demoner hoppar hånfullt fram och sätter krokben
för att göra min väg svår att finna till baka till ljuset där jag förlorade mej

slutade tro på något större en mej skälv där onda handlingar och ord
blev roliga och en del av vardagen i mitt sorgsna liv där jag flydde förträngde

rättfärdiga fel handlingar rätt med fel minnen som en skälvbevarelse bedrift
för att orka vandra vidare på fel väg som kändes så rätt då ingen protest i från

mitt samvete bröstet upp blicken rak och hälarna hårt ner i skiten på min väg
jag kan tänka mej att det stänkte mycket runt om mej bara att uppföra sej på ett

sätt som kan vara stötande för att säga att jag var mej skälv att det var den jag föddes till jag behövde en liten skara att hata för att orka med mej skälv så är det

i dag också men på ett helt annat sätt hur kan man vara sej skäl och den man födes till när man förändras i varje andetag hur ska det gå med min framtid om

jag inte har kommit längre en till den jag föddes till med nu i en vuxen kropp ?
så som jag beskrev känslan i början av ett första möte så behöver vi envisa

tjurskallar någon för att öppna våra hjärtan och få våra känslor att utvecklas för om inte är vi bara ett stort kallt hål av saknad frusen oskuld är vi märkt med

efter men det finns ju dom som aldrig ger upp undrar om det är ensamhetens väg dom slåss för då är dom i alla fall en