Dripp dropp.

Det droppar svart ner på min verklighet. Jag ser mindre och mindre. Jag stänger ner så mycket jag kan. Hörlurarna låser ute tiden. Jag stirrar ut genom fönstret och ser världen passera framför mig. Samma ställen med nya personer. Allt och alla förändras. Allt förutom jag. Jag förblir lika färglös som vanligt. Det är dagen innan julafton och allt är bara svart. Känner hur mina tårar rinner innanför ögonen. Får inte visa hur värdelös jag känner mig för då blir det som innan. När folk såg hur jag egentligen mådde vågade de inte tilltala mig. Ännu ett år ensam. Utan någon att älska. Utan någon framgång. Utan några meriter. Tidens hjul snurrar snabbare varje sekund och jag ser ingen skillnad idag från när jag var 14 och tog samma buss hem efter dagen. 7 år senare. 7år utan något att visa. 7 tomma år.

När jag vaknade imorse ville jag inte gå upp. Rädd för att möta världen jag inte är en del av. Jag är ett virus, en smitta en sjukdom. Jag suger åt mig lycka och spottar ut misär. Det tomma hålet i mitt hjärta växer för varje minut. Jag försöker glömma min svarta sida och visa mitt skinande jag. Men mitt liv är blott en fasad för vad som händer bakom skynket. Allt jag säger och gör är noga uttänkt för att påverka min omgivning på speciella vis. Visa ingen svaghet, ha en reservplan, förutsätt konfrontation i varje läge. Det är en charad med en enda åskådare och han blir aldrig nöjd. Han stirrar rakt igenom mig, för det finns inget där. Jag är ingenting. För 21 år sedan föddes jag färgstark och ny av hopp, möjligheter och val framför mig. Sedan dess har varje år sugit hoppet, viljan och glädjen ur mig.

Jag har nått botten vid ett par tillfällen och efter det har jag aldrig kommit tillbaka. Glädje är tillfällig och varar i timmar. Jag har oändliga drömmar men ingen motivation. Jag vill allt men ingenting. Jag är rädd för att folk ska se ner på mig. Att folk ska se hur liten jag egentligen är. För i mina ögon är jag skuggan av individen du ser när du tittar på mig. Och ingen märker om de kliver på en skugga.