Kanske stänger du av hjärta samma stund som du förstår hur trasig himlen är. Kanske gör du ingenting, blir endast iskall under skinnet när blånadens sprickor blir tydliga och skär rakt genom solen.

Jag sover vid din sida, men drömmer inte samma trasiga drömmar, ändå har jag gått i regn och försökt räkna tårar. Det är bara det att du aldrig kan tänka dig det, eftersom du störtar ensam i sömnen.

Och jag minns hur jag legat gömd många nätter. Ibland med täcket över mig, andra gånger blundade jag hela vägen in i kudden, ropade att du skulle komma hem till vakenlandet och vara som igår.

Du är fortfarande naken när du packar resväskan, slänger ner morgonljus och läppstift jag smakat. Det känns som att hjälplöst betrakta en fågel, då den flyger mot ett stängt fönster utan rädsla.

______________