Ser gardiner vita i spets som ett litet hus av spets.
Hon sticker upp rakt ur huset. Det är som att de små gardinerna inte räcker till att gömma den här kvinnan.
Jordinpackad står hon som en obelisk och luktar jord gödsel och maskar.
Det är som att huset blivit för litet.
Långsamt berättar hon sig ned i storlek med en mjuk röst.
Så lustigt det ser ut när hon krymper.
Blir barn för att minnas hur man tröstar och lagar ett slott.
Såg huset lysa i ögonvrån.