Romanen har ännu inget namn. "Utanför galon-fabriken" är bara vad jag tänkt döpa följande kapitel till.


"En sömnlös natt gick Ebba ut på en långpromenad. Hon kunde inte förmå sig att sova. Det var alldeles för mycket tankar som snurrade i hennes huvud. De låg där och surrade i tystnaden, envisa som ett tinnitus-tjut, eller som en fluga mot fönsterglas. Tystnaden brusande som en motorväg med lastbilar fullastade med "om", "var", "när", "hur" och så vidare. Kanske kunde den friska luften dämpa bruset från alla dessa tankar. Hon strök länge omkring i den fuktiga höstnatten, som ett spöke, och lät svunna dagar sväva i det tomma mörkret framför henne. Tankarna låg liksom hela tiden i förgrunden, som om hon befann sig i en dimma, och som en flugas ögon var det som om hennes ögon inte kunde se några detaljer, utan bara skilja på mörker och ljus. En gatlampa - ljus. Mellan gatlamporna - mörker. Och så pulserade ljuset i ögonvrån, likt ett långsamt döende hjärta. Till slut hade hon kommit så långt att hon inte riktigt kände igen sig längre. Hon visste att hon varit så här långt ut i utkanten av stan förut, men inte just på den här gatan, inte just här.

Hon hade kommit ut till industriområdena. De höga byggnaderna och skorstenarna såg nästan ut som stora monster i mörkret. Sovande monster, som man ska akta sig för att väcka. Det var kusligt där ute. Ebba fortsatte den blöta och i gatlampsljuset glänsande gatan fram, och när hon kommit runt hörnet på en sönderrostad lagerlokal så såg hon en byggnad hon mycket väl kände igen. Det var galon-fabriken, lika öde och sorgsen som en slocknad stjärna. Hon betraktade den en stund på håll.

Ett gammalt minne dök upp, något som hon nästan förträngt. Hon kan inte ha varit äldre än sex - sju år. Hon mindes ett våldsamt uppvaknande. Det var hennes pappa som ryckte upp henne ur sängen, med sina grova, smutsiga och sträva händer. Han var arg av någon anledning, mycket ilsken. Han drog henne hårdhänt ut i hallen och vrålade;
- På med kläderna!
Det var vinter ute och mycket snö. De bodde i ett litet hus då, i utkanten av stan. Hon slängde på sig långkalsonger, en tröja, jacka, vantar och mössa. I stressen glömde hon att ta på sig byxor. Pappas tålamod var inte att leka med. Sedan tog han ett hårt tag om hennes handled och drog henne med sig ut så våldsamt att hon nästan flög framåt. Hennes fötter lyftes ibland från marken, för att han hade så bråttom. Ebba började snart att gråta och vrida sig i hans grepp för att komma loss. Till slut ilsknade han till riktigt ordentligt över hennes bristande medgörlighet;
- Skärp dig för i helvete!
Han lyfte upp henne och höll henne under armen, så hon hängde och slängde som en ledlös docka. Ebba började genast att vråla. Hennes pappa slängde ner henne på marken igen.
- Gå själv då ungjävel, men om du inte följer med ska jag vrida fötterna av dig!
Gråten fullkomligt dränkte hennes ansikte. Det var fullt av tårar, snor och saliv och det fylldes hela tiden på med nytt. När hennes pappa släppte taget om hennes arm såg hon sig omkring för att se om hon kunde springa hem till mamma. Men hon kunde inte se var de var någonstans. Det var en öppen, snötäckt yta, och runtom kunde hon bara se skog. Hennes far pulsade beslutsamt framåt i snön och Ebba började springa efter. Hon hoppade fram, mellan hennes pappas stora och djupa spår, för att slippa bli blöt och kall. Han hade stora svarta stövlar på sig, förmodligen ett par han fått från galon-fabriken. Själv hade hon bara ett par joggingskor och ett par långkalsonger som nu redan var genomvåta och så kalla att de liksom frös till på ytan.

Plötsligt slog det henne att hon kunde följa spåren åt andra hållet, för att hitta hem igen. Hennes pappa hade ändå blicken fixerad framåt. Han kanske inte skulle märka något. Hans rörelser var våldsamma och han frustade som om han vore en stor tjur. Om hon nu skulle vända om var det bäst att göra det illa kvickt. Skulle han få tag på henne skulle han säkert döda henne. Hon vände om utan att se sig om efter sin pappa igen. Hon sprang så fort att snön nästan smälte vid hennes fötter. Hon flåsade häftigt och kunde snart känna blodsmak i munnen. När hon kommit så långt att hon kunde skymta huset en bit bort hörde hon en röst inifrån skogen.
- Ebba! Ebba! Kom! Jag är här! Ebba!
Det var hennes mamma som stod bakom en buske precis vid skogskanten. Ebba sprang till sin mamma, fortare än hon någonsin sprungit förut och kastade sig i hennes famn. Hennes mamma var sönderslagen och blodig i ansiktet men tycktes genast helad av Ebbas närvaro.
- Min älskade! Mitt älskade barn! grät hon.

Ebba kunde inte minnas när hon sist sett sin pappa, men det måste varit en av de allra sista gångerna, den där dagen. De flesta minnen hon hade av honom var mycket vaga. Hon kom på sig själv med att hon stod där och snyftade, mitt ute i ingenstans. Hennes kinder var återigen våta av tårar, precis som de var när hon bara var en liten flicka. Hon torkade av sig tårarna på jackan och fortsatte framåt mot galon-fabriken. När hon kommit fram till dess stängsel föll hon i gråt igen. Hon kände sig förtvivlad, över allt det kaos som oannonserat drabbat hennes liv, och över allt det kaos som kanske alltid funnits där inom henne. Plötsligt hörde hon en röst ropa från sidan.
- Hallå! Hur är det?
Där stod en väldigt extravagant klädd kvinna, men med en ovanligt mörk och djup röst. Ebba trodde nästan att hon drömde. Vad skulle en sådan uppklädd kvinna göra mitt i ett gammalt industriområde, mitt i natten?
- Hur är det, kära du?
Fortsatte kvinnan och rörde sig närmare. Hennes hår var stort och lockigt men välfriserat. Det såg liksom svulstigt ut. Det såg svart ut i mörkret med när hon passerade under några gatlampor på väg fram mot Ebba tycktes hennes hår skifta i en röd-lila nyans. Hon hade en vacker röd klänning med många detaljer och utsmyckningar. Hon lyfte upp den bakersta delen av klänningen med ena handen för att den inte skulle släpa i den fuktiga och smutsiga asfalten. Hennes klackskor var väldigt höga, trots att hon såg ut att vara väldigt lång i sig själv. När kvinnan kom närmare kunde Ebba se att hennes ansikte var tungt sminkat, med såväl läppstift som mascara och förlängda guldögonfransar. Hennes ansikte var annars ganska grovhugget och markerat, som en mans.

- Hur är det fatt egentligen? sa hon när hon kom fram till Ebba, som fortfarande inte svarat på tilltalet.
- Eh... det är ingen fara... det är lugnt. svarade hon.
- Hmm... det ser inte ut som det om du frågar mig. Du döljer något för mig, kära du. Jag läser lögner som en annan läser alfabetet. Men det är ingen fara, vi känner inte varandra så... no hard feelings. Jag heter Carmen.
Kvinnan tände en cigarett och tog ett djupt bloss innan hon fortsatte;
- Ska du inte presentera dig?
- Ebba. Jag heter Ebba. svarade Ebba och försökte samla sig.
- Ebba... mm... fint! Vi hade en katt som hette Ebba, när jag var liten. Men hon blev sjuk så vi fick avliva henne. Jag grät i flera dagar. Stackars lilla Ebba.
- Sorgligt. svarade Ebba, utan att riktigt reflektera över sitt svar.
- Säg mig Ebba, vad gör du här ute mitt i natten? Unga flickor som du ska väl inte springa omkring vid fabrikerna så här sent?
- Jag tog en långpromenad bara. Hade inte tänkt gå hit.
- Tur för dig att du hamnade här med mig då. Godare människa får du nog svårt att hitta.
- Vad gör du själv här då? frågade Ebba samtidigt som hon kom på att det var något hon verkligen var nyfiken på. Carmen skrattade högljutt åt Ebbas fråga innan hon svarade;
- Jag bor här! I princip. Sådana som jag förpassas till utmarkerna vet du.
Ebba såg bara förvånat på Carmen. Det verkade inte särskilt troligt. Carmen tog några djupa bloss innan hon fortsatte;
- Har du inte hört talas om "Magnetic"?
- "Magnetic"? svarade Ebba, mycket frågande.
- Klubben. Den ligger här runt hörnet. Men du är nog lite för ung för att komma in förstås. Man skulle nog kunna säga att jag är lite av klubbens trofé.
Carmen skrattade självbelåtet och fortsatte bolma på sin cigarett, som om hon tävlade med fabrikerna runt omkring sig. Sedan fortsatte hon;
- Det är nog inte så många som känner till den. Det är en svartklubb, som du kanske förstår. Här ute får man vara ifred från polisen. Förutom de poliser som besöker klubben vill säga. Men de säger naturligtvis ingenting.
Carmen skrattade återigen högljutt och fimpade sedan sin cigarett.
- Är det en sexklubb? frågade Ebba.
- Scchhh... lugn, kära du! svarade Carmen, nästan så hon klippte Ebbas mening. Sedan skrattade hon till lite igen och fortsatte;
- Det är oftast väldigt lugnt på klubben. Mest ensamma gubbar som vill se lite hud bara. Men visst, det förekommer väl lite annat också. De flesta här skulle nog inte kalla sig själva prostituerade. Många har ett vanligt liv vid sidan av klubben, men när handelsresande affärsmän kommer hit, såna som står över arbetsmyrorna i fabrikerna, så vet många av våra sällskapsflickor att det är ett bra tillfälle att tjäna några tusenlappar extra, om än bara för en kväll. Förlåt om jag låter skrytsam, men affärsmännen känner mycket väl till "Magnetic". Å andra sidan får vi väl se hur det blir med det nu när galon-fabriken lagt ner och när propellerfabriken också verkar vara på väg att dras med i fallet. Hur som helst är vi bara några få som utgör själva basen, eller vad man ska säga. Själva standardpaketet.
Carmen skrattade högljutt och tände sedan ännu en cigarett.
- Är du prostituerad? frågade Ebba försiktigt.
- Jag är Carmen! svarade hon med ett brett leende och fortsatte; vem är du Ebba? Berätta dina hemligheter för tant Carmen!
- Jag... jag vet inte... jag är väl bara en tonårstjej som inte trivs här. Jag hatar typ allt med den här stan och jag tror att jag börjar förstå varför. Men just nu är allt bara kaos. Jag vet inte. Jag vill bara bort från allt.
- Lilla Ebba då. Jag förstår precis. Jag kände precis likadant när jag var lika ung som du. Det är som att sitta i fängelse, eller hur? Själv satt jag fängslad i min egen kropp, kan du förstå? Jag var fängslad i min egen kropp. Det var innan Carmen det. Jag hette Samuel och hatade det mesta med livet. Vet du vad jag hatade allra mest? Mig själv. "Fy fan, vad ful du är!", brukade jag säga till mig själv när jag såg mig i spegeln. Men se på mig nu! Vacker som en dag!
- Så du föddes som kille?
- Usch ja. Ska jag vara ärlig längtar jag också bort härifrån, även om jag sagt farväl till Samuel för flera år sen. Jag har några operationer kvar innan jag är komplett kvinna. Jag vill göra dem och sen åka till London, eller Paris... eller kanske Amsterdam... någonstans. Jag kanske kan åka dit nu snart och operera mig där istället.
- Det är modigt av dig, att ta kontrollen över dig själv på det sättet.
- Åh Ebba... Gud... Om du bara visste. Jag känner så många modiga människor. Många som har gjort tvärtom också; som fötts som flickor... eller som fötts som pojkar fångade i flickors kroppar, rättare sagt. Det är väl bra orättvist, va? Om Gud vore transa kanske hen skulle förstå och ge oss en bättre lott. Hen skulle kanske till och med kunna utrota hela idén om kön. Det vore något! Jag heter Carmen och jag är människa. En människa framför allt. Men Gud finns naturligtvis inte. Det är vi som är Gud, och Djävulen också för den delen.
- Du har helt rätt!
- Det är så det är när jag pratar! skrattade Carmen och fimpade sin andra cigarett. Hon hade knappt rökt den. Det gavs inte många tillfällen mellan hennes utläggningar. Sedan fortsatte hon;
- Gud, vad jag pratar! Jag borde bli bättre på att lyssna! Jag måste gå tillbaka nu, ska du följa med? Du är lite väl ung men Carmen fixar in vem hon vill!
- Jag ska nog gå hem, men tack ändå! svarade Ebba.
- Ta den här innan du går! sa Carmen och sträckte fram en brosch med något ost-asiatiskt tecken på. Det är kinesiska och står för självständighet... eller styrka... eller något sådant, fortsatte hon.
- Tack så mycket! sa Ebba, med viss förvåning och tvekan i rösten.
- Den ska du ha Ebba! Håll ut! Om du vill prata så är du välkommen hit, när som helst! Carmen finns här. Tills jag flyttar vill säga. Men jag hoppas vi ses igen. Annars har du broschen där.
- Tack Carmen!
- Tack själv Ebba, sötnos! Puss på dig!

Ebba stod kvar en stund och betraktade Carmens ståtliga och färgstarka uppenbarelse bakifrån. Det var sannerligen definitionen av en sådan person som X hade sagt att Ebba själv var; en virvelvind av färger. Ebba kände sig stärkt i psyket men svag i kroppen. Det var en lång väg att gå hem. Bristen på sömn började göra sig påmind genom en nästan domnande känsla som kröp ut i både armar och ben. Vägen hem var lång, men ändå något lättare än förut. "