Allting blir svart.

Svart svart svart och hatet och avskyn gentemot allt växer.
Men all destruktivitet mot allt jag vill rasera riktar jag mot mig själv.

Men till slut så går det väl över igen och jag faller tillbaka in i en blind, lobotomerad tillvaro.
Ler mot vänner fast jag inte vet varför.
Känner mig rätt lyckligt lottad ändå fast jag vet inte varför.
Undantrycker den sällsynt uppenbara, matematiskt vackra, nakna sanningen. Den genomsmutsiga, nedslående, tragiska sanningen.

23 år har gått och jag känner mig fortfarande totalt felplacerad i den här världen. Cynismen är det enda som håller mig från vansinne. Fast jag förkastar aldrig kärlek, ty den har hållit mig vid liv vid dödsbädden.

Hela min existens är en enda motsägelse.