Prolog

Han visste inte när droppen runnit över. En dag blev det bara mer än vad han kunde klara av. Förmodligen hade det varit på väg länge, men han var uppfostrad att skjuta känslor åt sidan. Att gråta, ja det gjorde man bara inte, en man skulle inte gråta. Han var en man, skulle fylla 37 om bara ett par veckor, och han grät., sittandes på golvet i en mörk trång garderob - där grät han.

Han kunde inte sova längre. Bara att sluta ögonen väckte upp den mardröm som spelades upp för honom. Smällar, kraftiga tvära ljud kunde få honom att stelna till och tappa andan. När han såg sig själv i spegeln föraktade han den bild som mötte honom, och på sätt och vis var det nog bra att hans pappa inte längre fanns i livet för att se det vrak som nu utgjorde hans son.

Ingen hade frågat den unge pojke han en gång varit om ett liv inom det militära var vad han önskade sig, han var fjärde generationen som skulle ledas in med hårda nypor i den värld som bestod av diciplin, stolthet och krig.

Han bodde i en sliten lägenhet ovanpå ett bageri. Doften från bakvärken nådde hans rum varje morgon, men hans själ var inte mottaglig för det mjuka varma som den doften innebar. För fyra veckor sedan hade han lämnat sjukhuset. Han ville inte kalla det dårhuset, fast hans tankar tycktes upprepa ordet om och om igen. DÅRHUSET DÅRHUSET DU VAR PÅ DÅRHUSET.

Det var inte acceptabelt av en officer av hans rank att bryta ihop ute på fält, ändå hade han gjort det. Allt för en våldtagen liten flickas skull. Han kunde inte med all sin vilja skjuta undan blicken av hennes glasartade ögon som stirrade ut i rymden för att aldrig mer se stjärnorna som blickade ner på henne. Hon kunde inte ha varit gammal, kanske 11 eller 12. Hon hade haft två små svarta toffsar som var halvt utslitna ur snoddarna, hennes kjol var riven och låg där förrövaren lämnat den, i en hög ovanpå hennes mage. Blodet som färgade hennes lår vittnade om den smärta hon måste ha upplevt innan någon sorts välsignelse lät mörkret sluta sig över henne. Tårarna som torkat på hennes bleka kinder, den svullna läppen blodiga läppen som redan blivit blå.

Det var tredje gången han var ute i krig, fast den här gången ville man kalla det han gjorde fredsbevarande. Det som skett den flickan var allt annat än fred.

Dorian McArthur darrade när han lade handen på dörrhandtaget. Han måste ut, kylen var tom. Han visste, utan någon som helst tvivel att hans svaghet stod skriven i hans ansikte, människor stirrade på honom där han gick. Sjukhusvistelsen hade gjort ett gott jobb med att sudda ut solbrännan, sömnbristen färgade svarta ringar runt hans nästan lika mörka ögon. Han hade inte klippt sig på ett par månader och de mörka håret lockade sig mot den blårutiga flanellskjortan som han nästan levde i numera.

Han försökte kontrollera darrningarna. Som vanligt stod han och stirrade längtansfullt mot den stressande trafiken, varför kunde han inte bara ta ett steg ut, visst smärtan skulle hinna slå till innan lättnaden, men sen skulle det vara över. En dödssynd. Det var vad det var, han kunde höra sin mors röst fördömma hans tankar, som god katolik fanns inte alternativet, som god katolik var det meningen att man skulle lida.

Dorian drog in ett djupt andetag. Sköt tankarna åt sidan och började den vandring som han gjorde med jämna mellanrum. 265 meter. Sen var han framme vid det lilla snabbköpet. Mindre än 200 meter kvar. Styrka, oh gud giv mig styrka, muttrade han mellan sina sammanbitna läppar och fortsatte sin vandring.