Jag visar kyrkan markerar stegen vår närvaro i rummet.
Jag är utställningskurator för konstutställningar i profana miljöer och den manliga konstnären lyssnar uppmärksamt när jag berättar om kyrkans historia.
Konstnären är känd för sina detaljerade gravyrer.
Utan att jag märker det delar han sig i två personer. Han går nu framför mig och bakom mig.
När vi undersökt kyrkans alla vrår vänder jag mig om, han som har gått bakom mig har bara hummat under visningen.
Häpen ser jag hur han klottrat ord som Jävla klasssamhälle! Gud är död! Ingen älskar dig! Mer knark och sex till alla! Hela kyrkan är förvandlad till ett inferno av ord.
Han har också arrangerat ölburkar och cigaretter taggtråd och trasiga kläder i intressanta högar på det blanka stengolvet.
Faktiskt på ett ytterst raffinerat sätt.
Några nystan av otroligt tunna trådar darrar i golvdraget.
Den konstnärliga friheten lyser fräckt i hans härjade ansikte. Det här är det konstverk jag vill visa säger han med hög röst. Han slår ut med armarna i luften och snurrar ett varv. Stannar blicken i mig.
Jag kippar efter andan viskar förstår du vilken uppståndelse det kommer bli av den här installationen som du gjort.
Folk kommer bli väldigt ledsna.
Han ler men blir snabbt allvarlig: Det är min plikt att våga vara levera något som gör människor riktig upprörda.
Varsågod då får Du själv ta ansvar för folks protester när de vägrar vigas mellan slagord och krusidulliga krucifix.
När jag går ut längs den långa gången mellan bänkarna rullar hans skratt i ryggen som neonfärgade basuner.