Hon är allas hörsel
Hörsel är inte till för att tala
Den annonserar allas undergång

Och hon hör

Med huden, med håret, med hjärtat när det lugnar sig
I gräset går signaler
Ett schiffer av slumpartade fragment,
Som alltid fogas samman, alltid varnar
För undergång

Och hon hör

På alla språk, på alla sätt och fler därtill, när hon sover
Och hennes omtanke är inte en känsla,
Den är en ilning i skinnet
Med rösten från den första modern kallar den, och skyddar
Mot undergång

Men ingen tror henne

För blinda, döva, ignoranta trampar de fram,
Krossar fotosyntesen under sina sulor, utan att
Reflektera över vilka liv de går på
Så övertygade om sin egen föreställning att de glömt
Skönheten i att andas
Undergången