Horisonten syr ihop dessa polariserade strimmor,
Ordning istället för kaos och kvalm
Förlösta mellan stjärnhopars glitterdimmor
Medan jag vilar i skuggan av en belövad alm.

Dimman lägger sig tjockt över gränslandets ängar
och jag förblindas sakta över demonernas aktioner.
Ser endast skapade flammor i periferierna,
men jag känner deras snärtande piskor på min arma kropp.

Jag har burit denna mask alltför länge och jag vet inte
vem jag är under denna längre,
jag har levt med masken på under såpass lång tid
så jag tror knappt att det är någon som verkligen känner
mitt riktiga jag.

Jag förundras konstant av mina handlingar och försöker
att förstå mig själv och varför jag gör det jag gör.
Allt jag vill är att utveckla mitt spirituella jag,
samt att skapa mig en familj och ett fungerande förhållande,
men det känns som om att det är alltför långt borta i dagens läge.

Känner mig så ensam i denna verklighet och
den kroniska tomhetskänslan ekar uti min kropp,
mina vener färgas svarta av denna mänskliga korruption.

Vad fan ska jag ta mig till?