De skriker. Timme efter timme. Timanställda.
Har hållit på så där flera år. Skriker och skriker.
Kryper uppför deras jävla hierarki.
För att en dag sitta opp på topp av pyramiden.
Substitutet av allt de vägrat leva. Och åter skrika.
Sitt sista skri. Sin nära-döden upplevelse.
(Och snacka om att döden är nära: efter skriet är de döda.)

Jag typ flinar bara för att. Trött på att sitta här uttryckslös.
(Så inser jag att min tändare är borta och drabbas av ett
smärre panikanfall och till slut hittar skiten i innerfickan
av min regnjacka och liksom stänger parentesen).
Även jag har skrikit en gång.
Sökte ett sommarjobb. Ville ha en extrapeng.
Men bara en gång. Pallade inte allt oväsen.

Och du sitter tämligen engagerad och läser dessa ord.
Någon kanske rotar runt i köket.
Någon kanske ringer upp dig på mobiltelefonen.
Du ser inte ut att bry dig.
En aning förvirrad läser du vidare meningen
och boo! någon fattar grepp om din dyrbara strupe
och lugn, människan, det är bara jag, jag är ingen mördare,
jag är blott ett fobi-objekt som ville titta förbi och säga
surprise! och jag menar, vaddå, även fobi-objekt är väl
berättigade att titta förbi och säga surprise!
Att jag skräms har jag vant mig vid.
Har börjat finna det underhållande,
om jag ska vara uppriktig.
Apropå det, jag tänkte softa en stund här på dina stolar
och berätta några saker om mig själv, du vet,
så'nt där "creepy stuff" som folk inte vill avslöja för andra.
Jag brukar lyssna på kassettband
där döda människors röster finns inspelade.
Fattar du? De är döda!
Hejdå, ropade de från opp på topp av pyramiden och dog.
Dog!
Jag lyssnar medan de pratar om rhododendron-buskar
och om lövlystna vindar. Ingen musik heller.
Bara några få sekvenser av klassiska stycken,
inspelade från radio - från tidigt nittiotal.
Och någonstans bland all den jävla gröt av död död död,
hör jag mig själv.
Min röst är visserligen ljusare än idag,
men jag känner igen den.
Du, jag tänkte dra nu. Vandra runt en stund.
Som i eftermiddags, när jag gick omkring med Nico
och undersökte skumma cementbyggnader,
bara några centimeter höga.
Och visst var vädret mysigt och allt vad det är,
men va fan, det är väl inte mycket att hurra om.
Dessutom var jag inställd på att titta förbi.
Vi ses. Imorron. Här hos dig.
Eller i ett så'nt där rum kanske där alla säger
Hey, my name is Dum Jävel and I'm addicted to bajs.
Tack för din tid förresten.