Det gör ont att se sig i ögonen på fotografi, minnas smärtan av ögonblicket bland dem som gav liv åt bilden, log hela vägen in i solen och aldrig vågade chansa på att känna ensamhet.

Molnfria hjärtslag och det är inte svårt att gå förbi ett öppet fönster i början av augusti, men det är hopplöst när ingen hör stegen och följer med på promenad mot nästa evighet.

Sjukhusängeln utan vingar springer mellan olika salar, flyger hem med gömd gråt, bygger lego tills tornet rasar och imorgon måste barnen för första gången gå ensamma till skolan.

Saknad börjar långt innan rädsla, men teatraliska bödlar ändrar verkligheten, ändå bär de fotografiet som en tatuering kring hjärtat och muren är ett monument av farväl.

_________________