Och nu är du tillbaks
och du frågar nonchalant var jag har varit och hur det står till i livet.
Bättre än någonsin, svarar jag.
Som en jävla berg -och dalbana, svarar du.
Jag tänker att karma äntligen fungerar. Jag tänker att du är den vidrigaste människan jag vet. Sedan erbjuder jag mig att åka hem till dig och dela på en Whiskey. Och spelar med när du säger att du vill smaka på mig.

Hjärnan går på högvarv. Den har tagit en välförtjänt paus i fyra månader men nu är du tillbaks och nu går den på högvarv.
Varför vill jag träffa dig?
Varför går jag med på att vittna mitt eget återfall? Min egen potentiella undergång?
Jag vill vända på allt.
Jag vill röra dig som om du vore vem som helst.
Jag vill röra dig som om du vore en av många. Jag vill röra dig som du rörde mig.

Men jag vet att jag smälter under dina fingrar och du vet att jag gör vad än du ber mig om. Och jag vet att du iakttar min kropp utan att flacka med blicken, och jag ser dig i ögonen i fyra sekunder och jag har så mycket att säga, och så mycket att skrika, men jag ler och säger "När får jag träffa dig igen?"