Det är när tysnaden skriker mig döv,
när talrikarna är hela i hyllan,
när mina armar saknar blåmärken
och när jag sväljer salta tårar.

Jag är rädd, för jag vet att det är ok.
Att vi har slutat kämpa, gett upp om oss.
Det finns ingen passion, ingen vilja kvar.
Vi bara finns, existerar i olika världar.