En ensam man studerade stillsamt den vackra naturen, som fanns runt hans egen gestalt. Han vandrade så vidare, någonstans i den glittrande skogen. Som mental reskamrat fanns endast några dikter samt hans egna tankar och känslor. Natten var ljuv. Skogens dystra sus bidrog till skräckillusioner. Trots det förblev mannen lugn, men samtidigt en smula uppgiven. Var fanns hoppet, stimulansen och modet annat i hans egen fantasi? Det var alldeles tyst, förutom ett ljud från en bäck och mannen njöt av att befinna sig i denna förunderliga skog. Att ofta söka efter något bättre var mannens utopi och den besannades om och om igen. Ju djupare in i skogen han gick, desto mer lyste omgivningarna av spännande uppmärksamhet. Vilsen i mörkret, fortsatte han sin resa, gick ständigt framåt, utan något egentligt mål. Vad var målet? 
Den tidiga morgonen åstundade. En varm sommarsol sken således över porlande bäckar, denna storslagna natur skapade ett häpnadsväckande scenario. Mannens ansikte bleknade och en våg av stark psykisk smärta sköljde över honom, då han fann kärnan i sitt liv ---- detta var livet, och så här skulle livet ta sig uttryck. Stillsamma tårar frös till is under denna grynings trollspel.