Nu regnar det igen, och jag har inget att göra.
Jag bara sitter här och lyssnar till bilarna och det
dova smattret mot plåt, asfalt och trottoarer.
Det är sövande, ögonlocken blir tunga.
Det här är Stockholm, staden där allting händer,
staden där allting finns. Så säger folk.
Men jag vet inte jag? Visst finns här mycket,
mer än vad någon någonsin kan behöva.
Men här är man tvungen att gå i kyrkan för att
uppleva tystnaden, här är man tvungen att likt en
ärta hoppa runt i en kokande häxkittel för att
åtminstone verka någorlunda normal. Det är en
konstig stad alla lever i, och det är en konstig tid.
Här i villervallan av val och möjligheter känns det
ändå som om alternativet de gav oss bara var ett.
Och ute faller regnet ner, man kan se det mot
promenadstråkets svagt lysande lampor.
Snart faller mina ögonlock till sömns.