Jag har aldrig varit barn.
Jag föddes som ett förvuxet missfoster, med stora gröna ögon och lamslagen blick.
Redan efter en vecka kunde jag genomborra levande varelser med mina ögon. Och se rakt in i deras tankar. Jag såg mina föräldrars valhänta försök att vara människor. Hur dom byggde plåtskjul till skydd mot sandstormar. Barrikader mot katastroferna.
De skyllde allt som gick fel på varandra. Det blev krig, i det kriget var alla förlorare. Deras tankar möttes aldrig.
Ensam förde jag därför min kamp världens oförrätter. De Förorättades kamp mot alla dom andra.
Jag har aldrig varit barn. Jag kommer heller aldrig att bli vuxen. På riktigt. Jag stannade i växten som förvuxet missfoster.
Jag har aldrig varit barn, för jag såg mina föräldrars valhänta försök att vara människor.
I början försökte de nog så gott de kunde, men sedan tröttnade de. De vände mig ryggen. Och jag förstod vad en bortvänd rygg betydde.
Betänkt att detta ändå var ett slags kärlek. Kärlek var ett ord på modet, och föräldrar förväntades känna kärlek till sina barn. Men precis som tv på den tiden gick den filmen i svartvitt.
Ingen vet hur man överlever sin barndom. Det var därför jag aldrig var barn - av ren överlevnadsinstinkt.
Men naturligtvis. man ärver dem. Synderna. Det kallas upprepningstvång.
Ungefär som att fastna med foten i en potta.