Nej ! Att rabbla så här är det enda som går hem
att trycka in ord med en jättelem
men det väger så lätt i min mage
skriver vi dikter för avsugna öron för hörlurars bedövade gångar
vad är det för dikter som måste skrikas för att höras
när så många behöver tysta mellanrum för att föras
till en strand eller så.

Jag önskar att
Publiken självmant ska rulla ut sin flygande matta
för vågor från eget hav
slippa va kvick eller smaskig
va politisk eller taskig

Rummet där någon berättar med de ord han har kvar
något som skälver av rädsla för sig själv och som har
rosiga dallrande kinder
rosiga lyssnande bilder av liv.