På cykelturen hem igår från sta'n och jobbet, fick jag för mig att med en tillgjord, lundensisk docentröst börja älta en massa nonsens i byråkratstil. Först var det ett sant nöje och jag log i mitt inre. Jag brukar nämligen roa mig själv under mina cykelturer i Lund att improvisera sånger på svenska eller engelska, tyska eller franska någon gång, och dessemellan prata med mig själv under trampandet med mer eller meindre märkliga röster. Jodå, jag är ofta ute och cyklar!

Till slut blev dock den malande rösten alltför manisk och plågsam och det hjälpte inte att jag tystnade, ty den fortsatte inne i skallen. Jag blev tvungen att stanna till vid närmaste affär och handla för att skingra tankarna och fokusera på något annat, på vardagsbestyr, på det nrära livet, så jag skulle slippa den där rösten som lät lite åt Dick Harrison-hållet, fast värre. Om det nu är möjligt.

När jag steg in i affären, sedan jag gett  en slant till "hej, hej"-tanten utanför ingången med sin kaffemugg, släppte röstsurret, och jag handlade lite av livets nödtorft, sådant som alltid kan behövas.

Efter min gymtimme på Gerdahallen och en stunds fika framför nyheternas pärlband av elände och vidrigheter, plockade jag fram mitt ritblock och tecknade en stund. För mig är det ett slags meditation jag gör för mig själv, låter bara handen röra sig på egen hand medan hjärnan töms på tankar. Ingen i familjen är speciellt intresserad av mina bilder - jag skapar dem för mig själv. Efter hand kastar jag en del av dem men har kvar dem jag är mest nöjd med.

Efter bildkluddandet var det dags för min obotliga grafomani, skrivandet. Jag plitade ner några av de  tankar som snurrat runt i hjärnans vakuum under dagen för att inte glömma dem.

Så kom jag att tänka på cykelturen tidigare under dagen. Jag mindes den som något plågsamt men kom i förstone inte ihåg varför. Ödet hade varit mig nådigt och raderat rubbet. Men så slog det mig från det undermedvetnas minensarkiv. Jovisst, det var ju den där nonsensramsan på byråkratsvenska med den fåniga lundarösten! Nu drog den igång igen.

Jag lyckades  med konststycket att efter en stunds inre sökande fullständigt rekonstruera den i  dess forna glans. I och med att jag skrev ner litanian fanns inte längre risken att den skulle börja mala runt på egen hand igen. 

"Om vederbörande har fått meddelande om ifrågavarande förfarande torde ett tilltagande ansamlande av föregående missvisande förehavanden ha resulterat i ett överantvardande av stillatigande mellanhanvanden."

Jag var fri!