från en väninna till mig som just håller
på att läsa en gammal thriller. Hon varnar
mig för att läsa boken själv. Om jag vill
kunna behålla mina själsförmögenheter

så bör jag avstå från att göra samma misstag
som hon. Hon påstår att när en väl hunnit
igenom de två första kapitlen, vilka läses
bara genom att få ena armen vriden upp

bakom ryggen eller mot löfte om att aldrig
mer få läsa någon enda bok eller se en enda
film eller umgås någonsin mer med en
enda trevlig människa om de först inte

blir lästa. Bara under hot alltså, bli tvingad
att forcera de första två kapitlen i boken,
för att sedan bli oemotståndligt gripen
och fast. En sådan bok borde inte få säljas

över huvud taget, menar hon. Den borde
samlas in varje exemplar av, låsas in i en
bunker någonstans långt under jord och
så kasta bort nyckeln och glömmas för all

framtid. Gärna ett fuktigt ställe som får
varje exemplar att ruttna bort. Hon kan
inte rekommendera den, säger hon till
mig med allvar i rösten också. Jag har

bett henne att inte bara lägga den ifrån
sig utan att kasta den på någon brasa,
halvläst. Och fast att hon mår så uppenbart
illa av att tvinga på sig fortsättningen kan

hon inte tänka sig att göra sig av med den.
Den har blivit som ett gift och jag känner
verkligen med henne. Det en kan undra
över är hur lång tid återhämtningen efteråt

skall ta. Jag kan i och för sig tänka mig fler
böcker jag inte kan rekommendera att de
någonsin blir lästa. Av någon enda. Men
just nu ringer dessa varningens ord i mina

öron. Rör inte böcker som är farliga för
den själsliga jämvikten. Jag vet visserligen
med mig att jag skall ha ett ex liggande
av den där boken hemma i någon av mina

hyllor eller skåp. Jag vet bara inte var just
nu och jag hoppas verkligen att jag inte
skall kunna komma att hitta den heller
eftersom jag vill behålla mitt förnuft.