Lilla grisen som jag målat idag
vart ska den stå å glo i evighet helt utan vitt
det vita tog slut eller snön tog slut fast det är mitt i vintern.

Är det ännu ett födelsevankande själsdjur på hemväg ?
Getingdrottningar surrar som små helikoptrar sorgligt och vackert.
Men vad gör man med
dessa läten av lust, dessa pigga ögon som trotsigt kikar under lugg.
Å vadå jag äter grisar.
Hur kan de då bli mitt älsklingsdjur ?
Är det allt griskött jag ätit som omärkligt skapat om mig till en grismålare.
Jag kan bara måla grisar verkar det som pluff plutt så hare blivit en till ... gris.
Nya söta osäljbara raggiga vänliga med stora betar.
Är det åldern, kan det va det ?
Att jag vill att mänskligheten ska se skönheten i dessa jordliga djur som så noggrant uffar fram med nosen på jakt efter en godbit eller vad ?

Äre de att de liknar oss som tröttnat på sensationer och nöjer oss med det nära det som råkar dyka upp bara sådär
som ett äppleskrutt eller en kyss innan vi går och lägger oss.