Det brinner vid horisontlinjen som jag en gång dragit djupt inom mig själv. Lågorna kastar sig hejvilt fram över vidderna. Okontrollerbart. Det gör ont, men ack så vackert det kan vara på samma gång. Elden. Jag anammar känslan och minnesbilden. Likt en nyfödd vid sin moders bröst.

Jag söker tröst,
men ingenting finns att finna.

Det stiger mig åt huvudet. Illamåendet.
Slagen till marken kryper jag sakta fram med trevande händer. Jag söker. Efter styrkan som jag än en gång vill kännas vid. Innerst inne vet jag dock.



''Allt du behöver är tid.''