BläckfiskJag har tagit mig dit där du också kan vara. Det är bara det att du har förmågan att klamra dig fast vid det gamla. Du kramar åt med allt vad du kan med armarna, som nästan är omöjliga att bända loss. Dina argument mot dig själv är så starka att du inte tar dig vidare. Innan trodde jag också att det vid varje våningsplan fanns ett slut. Om inte annat var jag övertygad om att övermodet skulle ta över handen och att jag skulle ramla ner för trapporna och slå ihjäl mig. Jag avfärdade därför min längtan, precis som du, som något oviktigt. Knappt värd att lägga märke till. Om jag tänkte efter noga, vilket jag gjorde ofta - visst fanns där ingen längtan alls? Men nu vet jag bättre. När jag står vid de övre våningarna och blickar ut genom panoramafönstren, ser jag staden breda ut sig. Luften är lättare och diset har skingrat sig här uppe. Byggnaderna framträder med tydligare konturer. Där finns också byggnader som jag inte visste fanns. De fortsätter högre, upp mot himlen och slutar antagligen inte förrän i oändligheten. Bläckfiskarna har en fantastisk förmåga. De kan ta sig upp ur vattnet och krypa upp på land. De klättrar upp på klipporna och sträcker ut sina armar. De slår med dem mot vinden för att till sist lyfta och flyga iväg. Alla bläckfiskar kan göra det. Det enda som hindrar dem är deras åtta armar som de i ren rädsla använder för att klamra sig fast.
|
Nästa text
Föregående Robert N |