det är kängorna som längtar ut
inte jag
jag sitter gärna i min vrå och grubblar
livet pågår - mig förutan - och gott så

jag har inga känningar av förvårsljus i markerna
jag finner varken stigar eller spår

men det är kängorna som står och gapar
om dagsmeja och iskristaller under skarsnö
hur det krasar under klackarna
hur barmarksfläckar fjädrar emot steget

fördömda vandringskängor
en gång knutna
oupplösligen som flickans röda skor i sagan
till mina fötter

med kängsnören som tvinnats utav "björnars senor
kvinnors skägg och kattors tramp
bergens rötter fiskens andedräkt och fågelns spott"

allt som ska vara bundet binds med silkessnöre
men det som fritt ska vara står i farstun
- längtar ut