När jag kommer hem till mitt hus sätter jag mig i fåtöljen för att göra min plikt mot mig själv.
Jag ska läsa Ranelids senaste bok den enda som jag någonsin kommer att läsa... kan jag redan säga.
Mina nyss nästan elefantliknande öron packar ihop.
Ranelid skaver som en förtjockad ABBA-skiva inslagen i en bild av ett gråtande barn.
En sådan där bild som många många tycker om och har hemma på väggen i sin mexitegelvilla.
Jag försöker förstå språket det ranedlidska som folk ääääälskar fattar ännu ingenting.
Blir bara svullen i hjärnan som en semla och obehaget växer för varje sida.
Försöker att blunda och läsa.
Uttalade mig ganska elakt om hans melodifestivalframträdande utan att ha läst en rad . Så måste läsa ska läsa en bok av denne man så jag förstår vad som slår an.
Kultursnobbar som inte gillar stora munnar och solbränna är ju inte heller kul. Ranelids sätt att skriva är min värsta mardröm faktiskt omständig och känslosam på ett sätt som får det att krypa .
Övertydlig är bara förnamnet. Jag blir ändå utanför texten och det är inte roligt att känna sig så här elak och utanför den allmänna uppfattningen.
Elak för att Ranelid verkligen anstränger sig strechar ut så varenda människa ska förstå vad han menar. Är det kanske kärleksfullt? Är det att gå publiken innerligen tillmötes.
Fattar inget. Får verkligen tänka ut någon form av belöning om jag ska klara av denna bok Tyst i klassen.