Tapeterna viskade sina berättelser för henne

där hon låg riktigt nära väggen och lät fingertopparna 

följa det utsökt snirkliga mönstret

Det var aldrig vad det först tycktes utge sig för att vara

utan varje natt hade det förökat sig

och bildat nya mönster och nya figurer

men bara på natten i mörkret och bara inför henne

Varje morgon återgick de i samma form och tysta mönster igen

Så länge hon kunde minnas hade de vaggat henne till sömns

berättande sina trösterika sagor på sitt viskande, nynnande vis

tills sömnen lade sitt grus under hennes ögonlock

Men inte ens i drömmen övergav de henne

utan där lade de sig i  omsorgsfullt

färggranna bårder i spännande sjok 

bäddade in hennes drömmar vackert

Hon upplevde dem aldrig som hotfulla

där hon kunde utläsa ansikten och figurer

som sträckte och rörde på sig

Det var snarare så att de inte riktigt såg henne

eller var medveten om

hennes existens

Hon var bara en utvald åskådare och åhörare

med speciella talanger

När hon blev stor

skulle hon komma att skapa

de mest vackra tapeter man någonsin skådat