En sån underlig sak att säga
-du har väl hört
sa hon
att M. dog i torsdags?
och jag tänkte en sån underlig sak att säga när man tänker noga på det,
att någon dog
det är som att en blomma vissnat
som en melodi som tonat ut och tystnat
vad var det som dog?
kroppen förstås
men också och framför allt själva essensen av M.
det som gjorde henne unik den just hon och ingen annan var
jag säger inte själen men
det är mer än elektricitet och kretsar som stängts av
kroppen - nu tycker kanske du jag är makaber - men
den fortsätter ju på sätt och vis
en ny sorts liv i kretsloppet i nedbrytningsprocessen
men människan
det ogripbara som var hon som dog
det slocknade som när ett ljus har brunnit ut
hur är det möjligt?
jag ser en liten låga som ger upp och dör
ett solsystem som brinner ut
är inte mer
någon som är Någon förutsätter ju att någon finns
dog förutsätter upphörde att finnas
den ena utsagan upphäver den andra
i språket är vi odödliga
jag skulle vilja påstå att M. har blivit bostadslös i köttet
eller i detta orimliga universum finns det kanske
en dimension där allas våra ogripbarheter uppgår
i ett annat slag av kretslopp?