Det är februari igen och du är inte min. Precis som förra februari, och nästa. Jag vet inte vilket av det som känns värre. Tiden som ska läka såren har missuppfattat sin uppgift och gräver djupare och djupare in bland vävnad och vener. Klampar omkring i det som är avslitet och ruttet. Det är tiden som tar dig. Tar dig, tar mig, tar oss längre ifrån varandra.

Det är februari igen och det blir ljusare ute. Jag har inga gardiner, inga persienner; solen väcker mig på morgonen. Jag minns när du kom tillbaka efter månader av polarnatt. När du sträckte fingrarna mot fönstret på morgonen och fascinerat såg skuggor bildas på väggen. När du mjukt ritade med naglarna, följde mönstret som persiennerna målade på min nakna rygg i gryningen. Vi bodde någon annanstans då. Stannade innanför våra varma väggar.

Det är februari igen och jag bor i ett nybyggt hus. Det luktar plast, trä och nytorkad målarfärg. Doften av ett hem innan det blivit ett hem. Golvet är nån slags trä: jag vet inte namnet, köksluckorna: grå, väggarna: kalt vita. Kalt och kallt och jag ärligt talat, jag vet inte var du är nu. Vet inte om du lämnat vår stad och hittat en ny. Vet inte om du jagar ännu fler stämplar i passet, om du fortfarande charmar gränskontrollanter. Som när vi parkerade bilen i Montenegro och gick hand i hand till Albanien. Tre män i en kur, jag kysste din kind, de skrattade bullrigt. Eller när du dröjde dig kvar på en flygplats i Sofia, för att få en stämpel till mig. När du väntade och väntade, tills mitt mellannamn fanns på ditt papper.

Det är februari igen och jag vet inte var du är. Det enda jag vet, är att du aldrig mer kommer att vara min. Hur många nätter din panna än borrade in sig mot min kind, hur många mil svensk sommarväg vi än lade bakom oss, med mig vid ratten och dig slumrandes i passagerarsätet. Hur många kvällar vi än hade picknick i Mårga Hage, när augusti höll på att ta slut det där året.