Det fanns en gång en skatt. Precis där i min åker. Jag vandrade så ofta där och tänkte att en dag så skulle jag gräva upp den skatten. Min skatt. Åren gick och jag stod där på min gård och såg ut över fälten. Drömde om den dagen då allt skulle bli mitt. Om framgång och berömmelse. Om rikedom och lycka. Allt ägde jag och framtiden låg för mina fötter.
Det var då jag såg henne. Fienden. Konkurrenten. Helt till synes lojt gick hon där över fältet med sin spade och grävde liksom på måfå. Jag ville skrika rakt ut och högt, men inget ljud kom över mina läppar, när hennes redskap fick en träff med ett klingande. Min skatt, min åker. Mitt allt. Nu fanns där inget mer.

Och jag grät i en natt, i en dag, i flera decennier över det som gått mig förlorat.

När åren hade gått kom han. Mannen i det ljusa. Han log där han gick och mina ögon hade svårt att hålla kvar sin sorg inför hans glittrande ögon.

- Vadan detta vemod, du lilla människa? Sa han.
- Allt jag hade gick förlorat och här sitter jag i min ånger och bitterhet. Inget finns kvar som livet kan erbjuda. Nu är bara att leva tills döden befriar mig.
Han började skratta. Jag såg ilsket på honom. Hur kunde finnas plats för skratt i denna sorgens sekel. Framtidsutsikterna finns inte ens på papperet.
- Tar du mig inte på allvar? Nästan skrek jag. Jag hade så mycket att se fram emot. Jag hade ett liv att fylla med allt en människa kan begära och allt togs från mig. Varför skrattar du?
Han böjde sig fram mot mig. Lade handen på min axel och lutade sig mot mitt öra.
Och han viskade så stilla:
- Älskade Moa, skatten finns kvar.