Krisernas kris förvärras nedanför redan trasig himmel och snart minns vi inte varför vi skrattat med "Kakmonstret" i vår första evighet. Det är traumatiskt, nästan för dramatiskt när det blir hjärtskärande att vara människa.

Hundar av siden springer genom nätter, försöker hinna till dagen, men lövskogen är svår att orientera sig i. Det är en allt mörkare kamp mot tidens föränderliga likgiltighet. Vi förlorade långt innan vi försökte rymma verkligheten tillsammans.

Det regnar kakor på begravningssällskapet, då det ska glömma gråten över ett surrealistiskt skådespel. Vi säger "hej" du och jag, även om vi är dömda. Det är svårt att göra lycka i rädslans olika skeenden, men det kommer vi aldrig orka prata om.

_________