Såg en flicka i villaområdet gå på mitten av gatan en natt
där husen är tigande skuggor
är hon ett priviligerat barn.

Tätbebyggt område
omslingrande växtlighet
väggar av investerad avskildhet
här i all trygghet tappade jag linsen som gör världen begriplig.

Såg en varelse gå på mitten av en linje i ett osynligt nät
snubbla till och stanna
snubbla till och stanna
gå några steg snubbla till och stanna
ansiktet flammande grönt.


Såg en älva i platåskor
elektrisk ballerina med nacken böjd som en blommas knopp
en marsian persian marsipan utklädd till grannens Matilda.
Hon är ett förkolnat barn
bara ansiktet kvar längst upp på kroppen i lysande undran.
Strömmen av svar tycktes var utan slut liksom gatan vi stod på den kvällen.


Såg hur hon höll sin telefon
som en en spegel
ett nytt ytligt sittande organ
en lysande lunga.

De ungas gloria i välståndsmörkret når för lång bort tänkte jag.

Viskade hej när vi passerade varandra
så långt från varandra
i bröstet knöt hjärtat sina knutar.

Våra barn har blivit zombies !
Våra barn har blivit zombies, ge hit en annan knapp att trycka på.
En knapplös knapp som kan gråta och skratta
som stannar tills filmen är slut.
Stannar tills du börjat filmen om dig själv
i all enkelhet det bästa jag vet.