Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Ett av de icke vinnande bidragen till tidskriften Skrivas tävling i första numret 2015


Klockan 11.15

En olidligt het sommardag. Vi var på väg till en äldre släkting för att städa och gå och handla livets nödtorft. Råkor och kajor låg i gräset bredvid vägen med vingarna utbredda och näbbarna kippande efter luft. Strax före järnvägsbron kom vi att bråka om vilken väg vi skulle ta. Värmen gjorde att vi pumpade upp bagatellen till apokalyptiska dimensioner. Jag blev handgripligen utslängd på trottoaren och fick ta mig hem för egen maskin. Min sambo for iväg med en rivstart. Det luktade bränt gummi.

 

Pank – och hemma var inte nästgårds precis. Jag krafsade igenom fickorna och fann ett busskort jag hoppades det skulle finnas pengar på. Döden vore en befrielse, tänkte jag, en hugsvalelse, för dagen var helvetisk. Och vår relation vore möjligtvis värt ett billigt ståuppskämt.

 

Tankarna tog slut. Ekande tomhet i mitt inre. Indolens. Indifferens. Apati. Jag kollade mobilen. 11.15.

 

Framme vid sjukhuset där flera busslinjer strålade samman, satte jag mig ner på en hård träbänk. Mitt emot låg en kyrkogård med björkar och cypresser. Grå och vita duvor flaxade omkring. Jag kollade klockan bredvid busskylten. 11.15.

 

Jag kände mig orättvist behandlad. Missförstådd, kränkt. Och så var det hettan. Luften stod stilla. Vibrerade över asfalten. Strupen som ett torrt läskpapper. Säkert var min sambo lika kränkt och upprörd, när hon nu ilade vidare med nedhissade bilrutor i vår AC-lösa skorv. Men henne ville jag inte tänka på då.

 

11.50 skulle min buss komma. Det var bara att gilla läget och vänta. Tung i sinnet satt jag och spann min självömkande väv. Hade jag kunnat välja att dö nu, hade jag gjort det, tänkte jag. Ja, jag är beredd att dö här på bänken, tillbringa evigheten här, sitta här för alltid. De kommer att hitta mitt lik medan jag själv sitter i en evig värld som ser likadan ut. En evig väntan i limbo.

 

Jag sneglade mot klockan. 11.15. Plötsligt men självklart kom en svalkande fläkt från vänster till höger, medan en vibration som liknade värmevågor över asfalt men som var vinkelrät mot vägen, lika självklart passerade från samma håll. En röst eller insikt dök upp i mitt medvetande: Vi är här nu. Nu har vi kommit till denna värld. Nu är det fullbordat. nu.

 

Gröna, röda och blå bilar for åt båda hållen, liksom svarta och vita. En ambulans kom tyst glidande. Bussar passerade, några stannade. Men inte min. Klockan var 11.15.

 

En moder på en bänk till vänster ammade sitt lilla barn. Duvorna flög stillsamt bland träden tvärs över vägen. Några råkor, kråkor och kajor. En av dem landade precis framför mig, lade huvudet på sned, betraktade mig och sa kort och stillsamt: ”Krax.”

 

Då är jag väl död, tänkte jag. Jag har accepterat att tillbringa evigheten på detta sätt. En evig sensommardag framför en kyrkogård där jag troligen kommer att begravas fast i den värld jag lämnat. Bara sitta så här. Medan duvorna flyger bland cederträden. En moder ammar sitt barn. Bilar som kommer och går. Svårare än så här var det inte att dö. Eller vara död.

 

Jag sneglade på klockan. 11.15. Min buss skulle komma 11.50.

 

Gröna, röda och blå bilar for åt båda hållen, liksom svarta och vita. En ambulans kom tyst glidande. Bussar passerade några stannade. Men inte min. Klockan var 11.15. Modern hade ammat sitt barn färdigt och nynnade rofyllt för sig själv och den lilla.

 

En råka landade precis framför mig. lade huvudet på sned, betraktade mig och sa kort och stillsamt: ”Krax.”

 

Så kom bussen. Min buss.  Jag köpte biljett med busskortet och åkte hem.

 

Köksklockan visade 11.15.




Prosa (Novell) av Algotezza VIP
Läst 247 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2015-02-21 12:54



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Algotezza
Algotezza VIP