jag har snäckskal över händerna
flisor av strandkant sjöbris havsdjup

invaggas
mening efter mening utan fullhet
det jag inte förstår är
förmätet relativiteten i det
resonans
diskrepans och musik

avkodar efter det smalaste facit
ryckningar, trampandet, blickar
Och hur huden viker undan för nervositet
kanske för att vi är uttråkade och
aldrig funna för varandra



när det redan innan det har börjat är över
klänger mig fast
vid jackkant och ögonkast
när orden är den enda bron

när är orden
bron?

En handfull stenar kastade från varierande ursprung
staplat efter tyngd
utgör grunden i min pyramid
stadig och uråldrig.
Att utan anspänning så
är vi bara stenar bredvid varandra