Jag rev mina misslyckanden i remsor tillräckligt smala för vinden, så den lätt kunde greppa och föra dem bort. När jag stod där ensam på en lika ensam kulle på det obegripligt kalla fältet tänkte jag mig att jag någon gång längre fram skulle sitta vid en brasa och erinra mig detta. Då skulle jag minnas det som högtidligt.