''Jag mår perfekt
Inget har någonsin varit så problemfritt
Oslagbar
Osårbar''

Rastlöst knappar jag på tangenterna
hummar fram det jag inbillar mig själv vara den jag är
Hejdlöst river jag misstron om att jag någonsin mått dåligt
Skratta åt fasader jag byggt upp, som om jag var en jättestolt 12 åring på träslöjden
''Låt oss kasta bort våran osäkerhet''
Jag har fortfarande inte slutat gråta.

Jag har druckit för mycket, renat min själ från smärtan
Du föll så perfekt ner, polletten föll på plats med dig
Men sanningen hälls ut med nästa glas
Vi var aldrig mer än två brustna människor som aldrig såg annat än självförakt
Jag önskar ibland att jag kunde dö istället för att vara kvar i en så kvävande tillvaro

Men mest önskar jag nog att jag var i ett annat land och sov bredvid ett mirakel.

Otaliga gånger har jag suttit här, mitt i natten, knappande på dessa utslitna tangenter
Hummat fram pretentiösa texter om saker som simmar runt i det utslitna universum som är mitt sinne
Jag dricker för mycket, är beroende av saker som tar bort mina tankar och låter mig ligga i lä
Mitt skepp är trasigt och utnött
Kaptenen följer med skeppet till djupet säger dom
Jag undrar om jag någonsin sett ytan

Det är som allt annat antar jag.
Tysta ord skrivna av en 21 år gammal så kallad ''poet''
Ord som kommer till liv, bevittnat av ögon med så djupa påsar
Vad är det som sätter en benämning på detta.
21 år, är detta vad jag har att ge.