”God morgon”. Rösten vibrerade hest så som den ofta gör när man är nyvaken.
”God morgon du med.” kom som svar, rösten lika vibrerande hes.
Tidigt på morgonen ligger en man och talar med sig själv. Tysta dialoger utbyts. När man inte har någon annan nära, är helt ensam, är det inte ett långt steg till att börja tala med sig själv. Och Josef hade varit ensam mycket länge. I tio år närmare bestämt. Ända sedan hans fru dog i cancer har han varit ensam bortsett från månaderna efteråt då nära släkt, mot hans vilja, sökte upp honom för att ”trösta”. Det var i alla fall vad de sa. Men sedan den dagen då Josef valde att lämna allt har han inte träffat en människa. Endast ett fåtal gånger har han sett någon på avstånd, enbart jägare som letat sig ut så långt i skogen. Varje gång har han följt efter på avstånd som för att betrakta dem likt ett främmande föremål aldrig tidigare skådat.
När Josef sökte sig ut i skogen, hade han inga tankar på att överleva, han brydde sig inte. Han kunde dö lika gärna som han kunde överleva, det fick slumpen avgöra. Det ända han ville vara att komma bort, bort ifrån allt. Han längtade efter tystnad mer än allt annat.
Men allt eftersom började Josef upptäcka att han hade en läggning för det här med att överleva. Det var inte alls så svårt som han trodde. Faktum var att var en riktig mästare på det. Varje morgon gick Josef upp klockan fyra för att hämta bytena från gårdagens fällor och lägga ut nya. Sedan gick han två kilometer till närmaste tjärn där vattnet var rent som i ett dricksglas och fyllde en plasthink han hittat första året vid en gammal lägerplats för jägare. Sedan plockade han bär och växter som han fann ätbara, många växter var växter folk vanligtvis inte åt. Han funderade över om han hade ett extra starkt immunförsvar eller ett utvecklat matsmältningssystem eller vad det kunde bero på att han kunde äta i princip allt som fanns i naturen utan att insjukna.
Efter att ha vaknat och gått ut på sin dagliga morgonpromenad för att titta till sina utsatta fällor hör han plötsligt ett skarpt brummande ljud. Josef fryser till.
”Helvete ryssen!” tänker han nästan viskande för sitt inre som om tanken kunde avslöja honom.
Josef hukade sig ner och låg tätt emot marken mot ett blåbärssnår. Mosade blåbär färgade hans nakna kropp med distinkta fläckar. Han låg blixtstilla och andades med små knäpptysta andetag. Ljudet som han hade hört växte sig starkare, nu var det bara på femtio meters avstånd, om han hade tittat upp så hade han sett den jättelika pansarvagnen passera. Sedan kom planen. Med ett öronbedövande ljud kom ett tjugotal ryska stridsplan dånade över Josefs huvud. Han sneglade uppåt mot himlen och såg siluetterna av bomber som föll från planen ner mot marken. Explosionerna fick honom att förlora hörseln.
När Josef fick tillbaka hörseln kunde han höra gevärsskotten. De smattrade runt om honom, han såg hur barken på träden runt om honom flög iväg då de träffades av kulorna. Josef kunde inte stanna kvar här, det skulle bli hans undergång. Han ålade sig fram snabbt fram genom blåbärssnåren tills han kom runt ett stort stenblock som skymde sikten och skyddade Josef ifrån att bli upptäckt. Han ställde sig upp och började springa. Genom blåbärsbuskar, träskmark, över vassa stenar och rötter for han fram, han tittade inte bak men han hörde att ljuden bakifrån bara steg. Det var lönlöst.
Han snubblade på en rot från ett stort barrträd och Josef föll huvudstupa och slog i huvudet i en sten. Det blev svart och han förlorade medvetandet.

I köket på avdelningen, sitter två personer, en man och en kvinna, och smuttar på sitt nybryggda kaffe. Det är av märket Gevalia. Det rödbruna karakteristiska paketet står tätt intill kaffebryggaren på bänken där också mikron fyller ut utrymmet. Mannen och kvinna har redan utbytt sina dagliga artighetsfraser och kan nu därför sitta tyst mitt emot varandra och läsa dagstidningarna. Mitt emellan dom på bordet, ligger två otända stearinljus med knappt något stearin kvar, en blomkruka med en blek plastblomma och en walkie talkie.
Den utbredda tystnaden i rummet avbryts av ett skarpt brusande och ljudet av en uppjagad mansröst från walkie talkien som nu lös upp med sitt olivgröna sken.
”Anfall på trean, behöver assistans genast!”
Walkie talkien slocknade och ett avslutande brus hördes. Mannen och kvinnan som nyss satt och läte tidningen befinner sig nu redan vid trappen. Mannen har med sig en väska med diverse mediciner. De ska till tredje planet i huset, två våningar upp, där ligger avdelningen för psykotiska patienter varav de flesta har diagnosen schizofreni.
”Vem kan det vara den här gången?” frågar mannen medan de springer upp för trapporna.
”Förmodligen Eva igen.” säger kvinnan och tittar snabbt upp mot mannen. ”Hennes senaste anfall för en vecka sedan, så det vore inte konstigt om det var dags för ett till nu.”
Mannen nickar instämmande.
När de kommer fram till avdelningen för psykotiska patienter ser de två läkare stå tjugo meter längre fram i korridoren vinkandes mot dem.
”Kom fort, det är ett allvarligt anfall.” ropar den ena av dem.
Det visar sig att kvinnan hade rätt, det var Eva den här gången. Utanför dörren till hennes rum står det med stora bokstäver ”Eva Olsson” och i rummet ser hon kvinnan och förstår att det är allvarligt. I sin bältessäng ligger Eva fastspänd med händer och fötter och med en rem över midjan. Hon ligger alltid i bältessäng eftersom hennes läge bedöms att vara i den allvarligaste graden. Eva är inte kontaktbar. Hennes blick flackar fram och tillbaka som om hon hela tiden såg saker framför sig, hon rör sig fram och tillbaka i små rörelser där hon ligger och då och då hör man henne mumla osammanhängande saker. Men emellanåt så får hon anfall. Oroliga ljud från henne hörs i början av anfallen, hon rör sig allt kraftigare och blicken flackar allt snabbare. Oftast övergår anfallen av sig själva ganska snabbt och det behövs ingen medicinsk åtgärd, men den här gången är det värre.
Nu flackar inte blicken, pupillerna är vända inåt och det enda som syns är ögonvitorna i vilka ett flertal blodkärl har spräckts vilket ger scenen ett kusligt intryck. Ansiktet är spänt och fastlåst i ett enda uttryck, ett utryck av skräck. Halsmusklerna är spända så att man ser formationen av halsens leder och muskler tydligt. Hennes vänstra ben skakar och kroppen ligger upplyft en halv decimeter från madrassen.
Den manliga läkaren öppnar sin väska och tar fram lugnande medicin samt antipsykotisk medicin som motverkar psykoser med inslag av epileptiska anfall.
”Hur länge har anfallet pågått?” frågar kvinnan.
”I tio minuter.” svarar sköterskan som var först på plats.
”Okej.” svarar kvinnan.
Efter någon minut börjar anfallet att avta. Ryggen som tidigare legat uppspänd som i en brygga, har nu sjunkit ner på madrassen igen. Benet skakningar har avtagit, pupillerna börjar synas nu och andetagen har lugnat ner sig.
”Det börjar gå över” säger läkaren med stor pust. ”Det var verkligen nära. Några minuter till och hon hade kunnat få ett hjärtstillestånd.”
Just då, öppnar Eva sin blick och tittar rakt upp på den manliga läkaren och formar munnen till ett ovalt ”o” som om hon försökte säga något. Sekunden senare återgår hon till sitt kroniskt psykotiska tillstånd och blicken flackar genom rummet förbi osynliga föremål, men nu syns också ett tydligt leende syns på hennes läppar. Läkaren förundras och försöker föreställa sig vad det är hon upplever.

Plötsligt vaknar Josef upp igen. Han tittar sig omkring och ser att han inte är förföljd längre. Stenen som han slog huvudet i är nu borta och istället så befinner han sig vid tjärnen.
”Hur hamnade jag här?” tänker han och försöker att minnas men det är helt svart. Det enda han minns är ryssen som närmade sig och hur han sprang för sitt liv när han plötsligt snubblande och slog huvudet i en sten. Sen blev det svart och nu ligger han här på strandkanten alldeles intill tjärnen.
”Konstigt” mumlar han.
Han försöker ställa sig upp men det går inte, hans kropp är som förlamad. Det känns nästan som att han fått en bedövningsspruta i hela kroppen. Han ger upp kampen och riktar blicken upp mot himlen istället som skiner med sin vackra klarblåa nyans. På avstånd syns ett tunt molnbälte.
Plötsligt, för en halv sekund bara, förändrar himlen form. Han tycker sig se ett manligt ansikte ovanför honom och väggar som om han befann sig i ett rum. Han blinkar till lite förvånat men när han tittar igen så är himlen tillbaka igen, stor stilla och klarblå.
”Vilken märklig dag.” tänker han. ”Kanske har jag blivit galen av all tid i ensamhet här ute?”. Han funderar över det en stund.
”Äsch”, säger han högt för sig själv efter ett tag. ”Då får jag väl vara galen. Jag har det i alla fall ganska bra här på stranden en så vacker dag som denna.”
Han ler och sluter ögonen och låter solen värma hans nakna kropp.
Ett tyst ”mmm” hörs från honom där han ligger och njuter vid tjärnen.

http://enlangmanparesa.blogg.se/2015/march/parallella-verkligheter.html