Klockans visare förflyttar sig sakta på den kalla vägens tomma yttre, dess skal så tomt. Som om tiden stod alldelles still.

Ute i korridoren hörs jäktens lätta fötter och skeva hjul från bårar men här inne i det vita rummet av evighet händer inget. Endast tomrummet förblir evigt.


Intervaller utav smärta håller mig i schack. Dess drottning håller mig klar i medvetandet, medveten om yrselns stillsamma barmhärtige hand från alla smärtstillande.

Hungern dog ut med tiden allt som ett föralltidshjul som stannat här inne i detta vita tomrum slukas allt och inget händer.


Timmarna går och jag räknar sekunderna fastän händer inget. Inget förutom mitt villkorslösa godkännande.

Inget men ändå allt, blott bakom den vita och kalla fasad vi byggt här runt oss själva.

Ett tomrum utan tid med en klocka.