Med dina tunna älskande fingrar runt min hals. Släpp aldrig taget. Låt mig drifta bort, låt min blick suddas ut. Håll om mig tills mina fötter slutat dansa. Ja du skär nästan in i mig. Bara du, ja bara du kan hjälpa mig nu.

Och till slut så ska mina trasiga skor en sista gång få lyfta över marken. Som att jag äntligen svävade igen, likt en sista utandning i det kalla mörkret. Känna tyngden sakta rinna ur mig, från huvudet neråt och falla ut genom tårna. Känna benen försvinna, känna marken domna bort. Släpp inte taget. Vi är så nära nu.

Skogens fåglar är tysta i sin kontemplation, med fjäderdräkter av tjära, ett svartblått skimmer i ett månsken av is. Stillsamt iakttagandes, tills elden i deras ögon kvävts till aska av sorgens tunga täcke. Där i gläntan i skogens allra innersta, med tystheten som mitt sista vittne, så ska jag nå samma höjder som dom.

Från den kalla fuktiga vårnatten tills jag stiger med morgondiset, genomstrålad av solens första pilar av guld. Alla mina tårar jag fällt lämnar jag kvar som dagg på bladen, på träden, på alla grässtrån under mig.

Känn min närvaro på morgonen. Möt mig i ovädret. Känn mig rinna ner för din kind.

Jag är dimman över motorvägen. Jag är fukten nere i jorden. Jag är pölen kvar på asfalten efter skolgården tystnat. Jag är stänket från vågorna som våldsamt kraschar in.

Jag är de mörka svarta molnen i ditt huvud. Jag är stormfloden bakom dina ögon.

Det är dags att släppa taget nu.

Äntligen fri.