Det är vår i skogen. Ett skimrande ljus faller in mellan grånade stammar. Asparnas gråbruna fjolårslöv täcker gångstigen i ett slitet, genombrutet spetsmönster, på väg att förmultna och bli näring åt markens intrikata rotsystem. Högt ovanför stigen sväller nya knoppar i björkarnas kronor, glänsande i solskenet.  
Hemsjön går öppen. Små silvervågor smyger intill strandkanten. När isen gått leker gäddan.
Man borde ha haft en mjärde att lägga i... tänker jag reflexmässigt.
En sjöfågel guppar därute på vattnet, jag ser inte på det här avståndet vad det är för sort men den flyter som en kork i vågorna. Taxen sniffar på en grästuva. Någon har gått förbi och markerat där, taxen pinkar över.
-Mitt revir! skriver åttamånadersvalpen med de sista dropparna. Hans första vår.
Min sjuttioförsta. 
Våra skuggor dansar uttänjda i eftermiddagssolens sken framför oss på grusvägen. Vi finns.