Jag ursäktar mig för hopknycklade pappersmuggar på vagnen
Beklagar mig vrider mig säger

Nej jag har inte heller

Pengar

I alla fall lite nog för att varje dag
Slippa överväga morgonens cigarett
Varje resa
Varje kaffekopp jag inhumant häller i mig utan sojamjölk
Varje vit keps på vagnen
Varje bekvämlighet

Överväga hur världen lämnat oss på varsin sida av avgrundshålet
Och hur ingen av oss i själva verkar tar oss ifrån
Och hur du fråntas allt för att du inte är lika vit som jag
Och hur du stannar kvar och fryser
Medan jag är på väg dit jag inte vill vara

Mitt är inte ditt
Mitt lidande är inte ditt lidande
Du kämpar för ett sätt att leva
Jag väntar på ett sätt att sluta

Leva

När inte solen
Inte den värmande huden på andra sidan min
Inte framtiden
Inte dåtiden
Inte tidens hänsynslösa framfart

Kan få mig att sluta rasa i samma takt som asbest lägger sig
Rasa till den grad att ingen dynamit längre behövs
För att utplåna allt det jag levt för att få finnas i

Förlåt mig för det jag inte orkar
Förlåt mig för att jag är ledsen
Förlåt mig för att jag är arg på dig
Förlåt mig för att jag vill ha dig här
Förlåt mig för att jag inte vill vara

Den
Inte vara någon
Inte vara ensam
Inte vara den som vaknar på morgonen
För att en kopp kaffe senare bestämma mig för att inte finnas till längre

Att vakna

är att sugas in i sitt eget moln igen
där det inte längre finns luft till att äga sina egna tankar