Jag möter inga ögonpar
med sådant ängsligt samvetskval
Med skräck och vånda undrar jag
vad det sen blir av dig.
En fader med en sådan ilska,
en moder med en sådan svaghet,
det river och det sliter uti mig.

Jag strider ont, att hålla kvar
vid det av sinne jag än har
men livet redan dödligt sårat
unga, arma själ.
Jag lägger dig att vila
bland rena bomullslakan,
vid fotändan skall svälta strax ihjäl.

Förlåt mig alla svek som stunda
min känsla ändras ingalunda.
Jag gjorde allt att rädda er
från Grymma Ensamhet.
Du sover tryggt så länge,
i himmelsblåa barnadröm
och du är allt jag lever, allt jag vet.