Tunnelbanan susar konstant fram och tillbaka förbi perrongen i Brommaplan. Gnisslet från en tunnelbana som bromsar in, varvas med ljudet av vagnar som accelererar bort från perrongen mot nästa station, och så tystnaden efteråt i någon minut innan nästa tåg bromsar in. Människor överallt, i olika åldrar, olika kläder, olika ansiktsuttryck, man kan tro att tågperrongen borde vara en plats för möten och dialoger med alla dessa människor. En plats där nya band knyts och nya kunskaper ömsesidigt växer fram. Men så är det inte. Perrongen är en plats för det tysta och ensamma. Blickar fladdrar ensamt bort från olyckligt mötande blickar och folks medvetande är fullkomligt avskärmade varandras. Perrongen är en plats där folk frivilligt och ofrivilligt gömmer sig. Paradoxen är slående. Det bästa sociala gömstället är de platser där folk samlas tillsammans.

Hanna skakar på huvudet missnöjt. ”Nää”, tänker hon, ”Idag ska jag inte sitta som en lobotomerad dement och läsa meningslösa reklamskyltar på tunnelbanan. Det är jag trött på. Idag ska jag lära känna någon!” Hon sträcker på sig för att markera för sig själv att hon bannemej inte ska följa något dysfunktionellt socialt grupptryck. Hon ska en självständig social individ, orädd för att hälsa på främmande människor.

Det plingande ljudet från högtalarna på perrongen signalerar att tåget mot Farsta anländer. Hon följer spåret med blicken så långt som det går ända till det viker av runt ett krön. Där dyker nosen på tunnelbanan upp och närmar sig snabbt perrongen. Folk börjar ta några små steg närmare kanten för att positionera sig inför påstigningen. Alla vill såklart ha sittplatser. Det är en tyst kamp om dessa åtråvärda platser som utspelar sig. Man kan nästan höra de primitiva lätena från alla dessa anständiga vuxna som slåss om att ställa sig rätt på perrongen. Frustandes makar de sig fram och tillbaka.

Hanna suckar för sig själv. Blicken hos dessa människor, är löjlig, den påminner om ett barn som under ett kalas har samlat alla sina leksaker runt om sig och tvångsmässigt försöker leka med allihopa samtidigt för att ingen annan av barnen ska ta någon av leksakerna ifrån det. De tänker bara på sig själva. Människorna runt om, utanför det egna egot är bara objekt och hinder som ska passeras.

Efter att hopen med människor tillslut lyckats trycka sig in i vagnen, kliver Hanna på sist av alla och ställer intill dörren där tunnelbanekartan sitter. Hon tittar ut över landskapet av ansikten vars blickar alla är riktade åt varsitt håll. Hon tänker att man skulle kunna höra en knappnål falla här inne om det inte var för ljudet av tunnelbanan och något enstaka par längre bort i vagnen som högljutt pratar om sin dagsplanering och vad de ska äta till middag till kvällen.

Runt om henne står ett par andra kämpar som förlorat kampen om sittplatserna. Med föraktfulla blickar tittar de ut över skaran människor som sitter ner. Hon tänker att det nu det gäller, nu ska hon vara fri, nu ska hälsa på någon. Hon tar fäste på en kvinna mittemot henne som ser ut att vara i hennes egen ålder och tar två steg fram emot henne och harklar sig lite innan hon tar sats.

”Ursäkta, jag känner inte dig och du känner inte mig, men jag kände att jag ville hälsa ändå, eftersom att jag tycker att vi stockholmare blir mer och mer autistiska. I timmar sitter vi varje dag, tysta med döda blickar, omgivna av okända människor runt omkring oss som också de sitter lika avslagna som oss själva. Jag tycker det är sjukt. Tycker du att jag är konstig nu som hälsar på dig, utan att känna dig?”

Hanna känner hur adrenalinet fyller hennes kropp. ”Äntligen” tänker hon triumferande ”Äntligen bröt jag mig loss!”

Framför henne står kvinnan med ett förvånat och frågande uttryck, helt stum, som om hon hade förlorat talförmågan. Efter några sekunders tystnad börjar kvinnan röra på armarna. I märkliga gester vänder och vrider hon på armarna, utan att säga ett ord. Hanna fattar inte vad som händer, hon är så fylld av sitt adrenalinrus att det tar ett tiotals sekunder av gestikulerande innan hon fattar att kvinnan talar teckenspråk. Kvinnan är döv. Hanna inser att hon stått här helt ensam och manifesterat sin självständighet för en döv kvinna som inte har förstått ett skvatt av vad hon har sagt. Människorna omkring henne börjar skruva på sig och titta åt hennes håll. Hanna känner hur adrenalinruset ersätts av en obehaglig känsla av utsatthet. Hon blir röd om kinderna, mumlar ”förlåt” till kvinnan som ändå inte hör, ställer sig med blicken ner i marken framför dörrarna och småspringer ut från tunnelbanan när den stannar samtidigt vid nästa station. När hon kommer ut svär hon högt för sig själv.

”Helvetes jävla idiotjävel! Klart som fan att hon skulle vara döv. Av alla människor i världen så ska kvinnan vara döv. Här försöker man göra något konstruktivt så går allt åt helvete.” Hon måttar en diskret spark mot en av perrongens bänkar.

Plinget från nästa tunnelbanevagn och ljudet av gnissel får Hanna på benen igen. Uppgivet tittar hon på hörlurarna som ligger som en död fågelunge i hennes kupade händer.

”Fan också!” mumlar hon och sätter in hörlurarna och slår på Spotify. När hon kliver på ser hon att en plats är ledig framför henne. Hon trycker sig ner där precis framför en annan som också är i färd att sätta sig och ler belåtet. Runt om henne ser hon hur hennes medresenärer också har sina headset inproppade. Hon betraktar sig själv utifrån och inser att hon smälter perfekt in i den asociala stämning som råder. Hon tänker på det som hände några minuter tidigare med den döva resenären och ser plötsligt komiken i det hela och brister ut i ett stort skratt som får alla omkring henne att titta upp förvånat. Högt säger hon skrattandes till dem som lyft blicken ”Hej på er alla pratkvarnar!” och helt oväntat svarar en äldre man mittemot henne med ett ”Hej på dig själv!” En dialog uppstår och hon berättar om situationen tidigare med den döva kvinnan. Efter tre stationer så har även de andra två runt om henne tagit ut sina hörlurar ur öronen och anslutit till samtalet. Folk omkring tittar nyfiket med lite diskret på och efter ytterligare två stationer har samtalet spridit sig och nu består gruppen av sju stycken pratglada morgonresenärer. Stämningen tycks sprida sig för att lite längre bort i vagnen hörs allt fler röster och skratt eka.

När Hanna går av i Hötorget ler hon och reflekterar över hur pigg hon känner sig. Det känns riktigt bra faktiskt, hon känner sig fri. Varje människa hon passerar ler hon mot och undrar nyfiket vem denna är. Hon slår fast att varje människa bär på ett äventyr, det krävs bara några artiga hälsningsfraser för att resan ska ta vid.

http://enlangmanparesa.blogg.se/