Huvudet tungt på kudden, andhämtningen är svår.
Önskar att ögonen kunde slutas, att lugnt få somna in.
Utan rädsla möta det främmande, om det som ingen har kunnat berätta.
Att det är som att drömma den ljuvaste av drömmar.
Men håller du mig i handen när jag sluter ögonen, Mamma?
Så inte rädslan blir mig för övermäktig.
Så att jag inte ska bli feg och träda tillbaka till det som är vardagen.
Tar du hand om mig sen?
Tag mig med på den sista resan, led mig till de platser jag minns bäst.
Till barndomens lekar.
Till kärlekens tider.
Till glädjens platser.
Tar du med mig till pappa?
Kan vi alla vara tillsammans sen?
Led bort min rädsla, tag min hand, stå vid min sida, när det är dags.
Ensam vill jag inte dö.