Vi korsar
gränsen
över nattland.
Smyger förbi
de ljudlösa
skuggornas hus.
Med en sorg
som får
mitt mod att vackla
förstår jag
att varje andetag
du tar
får delar av din själ
att sväva fritt mellan liv
och död.

Men du är som du är,
ivrig att komma vidare
och avger värme
oavbrutet
som om det räckte
och blev över
till alla i din närhet.
Jag drar mig
närmare,
för det jag kände nyss
har gjort mig rädd och svag
och jag hoppas
att du inte märker
om jag suger lite extra kraft ur dig
för att bli stark igen.